Take me safe to shore..

Det har varit väldigt tomt här på senast. Har hållit mig borta medvetet faktiskt, men nu känner jag att jag vill skriva lite igen. Denna "blogg" har mer och mer blivit något jag gör bara för mig, det är som en enda stor journal över händelser jag anser vara viktiga att spara. Mycket har hänt under min paus också. Jag har till exempel gjort slut med några förhållanden som inte vara bra för mig, Vasa är ett av dom förhållandena. I slutet av mars flyttade jag hem. Något kändes inte rätt och då fick förnuftet komma emellan. Nu är jag tillbaka här på golfbanan för ytterligare en fartfylld sommar med förhoppningsvis något färre arbetsskift.

Det finns många anledningar till att jag tog steget att flytta hem. En av de största är kanske en av de jag pratar minst om, men under snart 7 års tid har jag kämpat in och ut med ätstörningar. Vissa perioder har den varit mer framträdande än andra, och jag har länge, länge levt i förnekelse, tänkt att; syns det inte, finns det inte. Men fått lära mig att så är inte alls fallet, det finns så många som bara lider i tystnad, och som säkerligen ingen har en aning om vad de kämpar med. Detta har gjort mig svag och ångestfylld, men framförallt så känns det som en stor bit av mig saknas, en bit jag aldrig fått chansen att utforska eftersom min kroppsångest har stått och lurat runt hörnet, jag har varit osäker på mig själv och aldrig riktigt känt att jag kunnat ge hela mig åt de jag har i min närhet, som om jag ser på folk genom en tunn slöja. Jag kan se och jag kan ta på, men jag får aldrig riktigt känna mig helt närvarande.

Nu är jag inne i en så kallad "svacka" igen, där allt är mycket tyngre, men blir mycket lättare - om än på fel sätt - genom att arbeta mycket och hålla tankarna på avstånd. Det jag har bestämt mig för att jobba med under sommaren är de delar jag ännu inte utforskat. Jag saknar vänner, gemenskap och samhörighet - känslan av att man hör till något. Till exempel har kristendomen gjort mig mer och mer nyfiken, just nu är jag rädd, men jag vill lära mig mer. Jag har öppnat alla dörrar och tar emot allt som kommer till mig. Jag har även sökt in till skola här i Jakobstad. Om jag sluppit in vet jag förmodligen inom de närmsta dagarna.

Det är en spännande tid just nu. Inte särskilt mycket på gång men inom mig är det desto mer som händer. En process, helande? Jag vet inte. Men det känns bra. Det känns som att min lilla roddbåt sakta men säkert är på väg ut ur de värsta vågorna, och kanske, kanske inom en snar framtid, så har jag land i sikte.

Lazy days

Ååh vad jag önskar mig en såndär dag då man skulle kunna stanna i sängen precis så länge man vill utan att ens enda lediga dag skulle gå till spillo. Men det handlar ju egentligen bara om hur man prioriterar saker och ting.. ;) Hejdå hund, nu drar jag till jobbet. 

Liten morgonupdate

Godmorgon! I morse stod alarmet på 6:30, men vi lyckades inte ta oss upp före 7:30, Rosa var dock den som sist och slutligen tog saken i sina tassar och började tvätta ansiktet på mig. Det var sannerligen vår i luften märkte vid under morgonpromenaden, solen kikade fram en liten, liten stund också, men nu har det mulnat. Nåja, man får vara glad över det där lilla man får iallafall, bättre än inget alls. Idag tillåter jag mig själv lite egentid på nyöppnade Sweet Vaasa här i stan. Jobbet väntar klockan 16, men före det har jag en hel del skrivande framför mig. Nu blir det påfyllning av te. Vi hörs senare!

Tankspridd gånger två

I morse hade jag gärna stannat kvar i sängen med luddbollen, som för övrigt inte har så mycket ludd på sig just nu. Hon är mitt inne i "hårlösarperioden", och inte alltför avlägset på tur står löptiden. Med min tur skulle det inte förvåna mig om allt kom nu på samma gång..

På tal om tur så hade jag en ytterst trevlig morgon. Skulle skicka iväg lite paket med posten på morgonen och hade planerat morgonen noggrant med tidig uppstigning så att jag skulle hinna igenom morgonens alla moment i lugn och ro. Efter sminkning stod promenad med Rosa och posten på tur, efter lite krångel med Rosas nya koppel stressade vi ut och precis som dörren klickade i lås insåg jag att nyckeln lämnat kvar på insidan. Jag tänker skylla helt på vintern här nu, för detta händer bara inte mig! Även om det hände förra veckan också... Detta beror endast och enbart på väderombytena - man byter jackor titt som tätt, och nu hade jag återigen fel jacka på mig. Det knepiga var ju det att jag heller inte hade någon telefon så jag kunde ringa disponenten, och jag är för blyg för att ringa på någons dörr. Så vi satte oss nere i trapphuset och väntade på att någon skulle iväg till jobbet. En trevlig dam erbjöd mig sin telefon, och disponenten var på plats inom 10 minuter. Blev insläppt, pungade ut 10€ som tack för besväret, drog av mig mina mjukisbyxor som jag dumt nog dragit på mina jeans i tron om att det var kallt ute. Nytt försök till posten. "Klick". Vad hade jag månne glömt nu då om inte nycklarna!??! Rusade med andan i halsen nerför trapporna med något motsträvig hundvalp efter mig, och hann få tag på gårdskarlen precis innan han körde ut från innergården.
Oj, vad han måste ha tänkt konstiga tankar om mig, gubben! Men denna gång slapp jag iallafall betala för insläppet...

Med det sagt önskar jag er alla en fin tisdag.
Regnet till ära tänker jag drömma mig iväg till sommaren och långbryggan vid villan.

I'm not yours anymore

Denna vackring kom till liv igår efter att jag suttit hela dagen på jobbet och lyssnat på Angus och Julia Stone. Denna låt hade jag dock medvetet hoppat över eftersom jag ville bilda mina egen uppfattning om den och inte härma den alltför mycket. Har bara lyssnat igenom första verserna och refrängen en gång, så förlåt om det sen låter helt fel i era öron. Kommentera gärna. Gillar feedback som ni kanske märkt.

Reminding myself

När de allra tyngsta dagarna bjuder på knytnävsslag och skällsord i stil med "du är inget värd, du har inte lyckats med något i ditt liv hittills", så får jag påminna mig själv om att allt handlar om inställning. Alla de val jag gjort har varit mina, och de har lett mig till där och det jag är nu. Jag kanske inte är supernöjd med där jag står, eller det jag hittills åstadkommit. Men jag är trots allt nöjd med den jag är idag. Och just den personen skulle jag kanske inte vara idag om jag inte följt mitt hjärta i de beslut jag hittills gjort. Jag tänker endast och enbart vara arg på de beslut jag tagit där hjärtat inte haft något att säga. Men det finns ingen anledning att gräma sig över dom, för allt det är i det förflutna. Dags att blicka framåt.

The little one is back again

Det blir några tuffa dagar för Rosa, nu när hon bott en månad hos mor och far. Men vi ska nog klara det bra. Skönt att ha dig tillbaka, lilla vän.

The decision is entirely in your hands

Vill bara kika in innan jobbet och säga hej. Idag efter gymmet hade jag sådana lyckokänslor i kroppen att jag inte kunde låta bli att ställa mig framför spegeln och ta ett evighetsporträtt av min svettiga nuna. Varje gång jag ser tillbaka på bilden kommer jag minnas uppvaknandet jag fick efter dagens träningspass. För har jag fuskat med allt, slutat träna då jag tyckt det blivit lite tungt, fuskat med kosten, skjutit upp i äkta "i morgon börjar jag"-anda. Men nu sjutton! Nu har jag insett vad allt det här handlar om - det är ett beslut, ett beslut du gör här och nu, inte i morgon eller nästa vecka, eller efter-helgen-då-jag-för-sista-gången-äter-en-massa-godis. Nu. Nu har jag bestämt mig. 

För övrigt så är det såhär jag ser ut just idag. Stickad väst med ros på ryggen/Odd Molly, halsband/ICON, byxor/Lindex, bälte/mammas gamla och oversizetee/Boomerang.

B&W

Idag då? Jo, jag har varit på gym. Har gjort intressanta upptäckter under min nystart på träningsfronten - min kropp svarar väldigt bra på hård träning. Och det är himla kul att pusha sig själv till det yttersta. Inte bara för det att det är spännande hur kroppen liksom vibrerar av utmattning efteråt, eller att träningsvärken är underbar. Men man känner verkligen att man lever. Och i samband med att kroppen svarar så positivt på träningen, så triggas man till att äta hälsosamt också. Man vill inte proppa i sig alla dom där sötsakerna, eller kexen på jobbet, eller allt bröd som är så lätt att komma åt i och med att bageriet levererar nya färska surdegsbröd varje morgon. Förr har jag inte behövt tänka två gånger innan något sött varit i min mun, jag har bara tänkt att "äh, men i morgon börjar jag på allvar", men varje gång jag ställs inför någon frestelse, så ställer jag mig frågan en andra gång - "Hur mår min kropp av detta? Vad får min kropp ut av att jag stoppar i mig detta? Du har ett så mycket större mål än det här, eller hur?". För idag är i morgon igår. Och fortsätter man skjuta upp allt, och tillåter sig att töja på reglerna, ja, då kommer man ju ingen stans. Så bestäm dig!

Det här med att känna saknad

Jag befinner mig just nu i en rätt skör fas i mitt liv, där mitt humör och hur jag mår hänger på det som sker under dagens lopp. Minsta motgång och jag är nere och simmar på botten en stor del av dagen. Det är som mitt sinne och mitt hjärta är föråldrade och återhämtningsförmågan mentalt är väldigt trög och inte alls som den en gång varit. Så har det varit ett bra tag nu. Den här bloggen är på det sättet en väldigt skön plats att få ventilera sig. För ibland behöver man inget annat än att prata om det, utan någon som kommer med invändningar, eller, genom att läsa deras blick, egentligen tycker att man överdriver och bara tycker synd om sig själv. Må så vara då, att jag tycker synd om mig själv här, men hellre det än att jag går omkring och deppar hela tiden. Ingen orkar ju med en då.

Just nu känner jag att jag håller på med sånt som egentligen bara drar min energi. Och utan att riktigt veta varför så går jag in i mig själv alltmer desto längre detta pågår. Jag har många funderingar om framtiden i huvudet, och många gånger saknar jag den där speciella människan att få dela allt med, men samtidigt känner jag att detta är något jag måste gå igenom ensam, och jag vill inte att någon bär mig. Visst skulle en gångstav vara bra vissa gånger, men jag klarar mig.

Däremot är det många människor jag känner att fattas mig. Just för att jag, i mina allra svåraste stunder skjutit bort dem i stället för att ta in dem och låta deras ord och tröst värma mig. Det ångrar jag bittert. Och jag hoppas att jag någon dag kan bygga broarna jag bränt med ännu starkare virke - när jag själv är stark nog. Det är inte så lätt alla gånger, men jag vet att rätt människor kommer finnas där när min storm lugnat sig.

Crochet

Här kommer en liten peek på mitt nyaste tillskott i garderoben. En raritet från Odd Molly The Art of Non Sense kollektionen som kom ut 2007. Det ni! Ännu häftigare är det faktum att själva jackan är i så otroligt fint skick - sann Mollykvalité! Är otroligt fascinerad av denna helt handvirkade lilla jacka med underbara detaljer och silkesfoder. Det enda minuset är att den är något stor för mig. Så i värsta fall får jag sälja vidare den.. Eller truga den på mamma.

Det var vad jag hade att dela med mig för denna gång.. Vad tycker ni?

Soon we'll meet again, Teddybear

Det börjar räcka med saknad nu, det är tungt att vara utan lilljycken, även om jag vet att hon mår even better hemma hos mamma och pappa så svider det i hela mig varje gång jag kommer hem och inte har någon liten en som står vid dörren och grinar och fladdrar med ögonen och knarrar sådär underbart som bara Rosa kan göra. Det tar sjukt vet ni, men i morgon ses vi. 

Sen på lördag gäller det, det värsta är att hela jag känner mig oförberedd. Efter måndagens sånglektion har det bara gått neråt och det känns som att det inte kommer bli mycket bättre. Vad har jag gett mig in på riktigt? Det finns ju så himla många duktiga sångerskor därute som sökt till samma roll. Blir ibland frustrerad på mig själv när jag tänker på att jag faktiskt ska ställa mig där framför juryn om några dagar. Jag är skitnervös, bokstavligt talat. 

Don't Stop Believing

Det har hänt några saker de senaste dagarna som tagit extra mycket på mitt redan lite sköra psyke.
Jag får kämpa extra mycket för att se det positiva i vardagen. Men jag har fått en hel del gjort denna vecka..

Somliga av er har kanske sett/hört att jag gått vidare till auditions för storsatsade musikalen Fighting Star som har världspremiär nu till hösten på Wasa Teater. Jag tror att en liten del av mig hela mitt liv vetat att det mitt hjärta slår för är sång och musik i alla former. Musik berör mig så djupt att den inte alltför sällan får mig att ta till tårar. Och jag har länge, länge nu önskat att jag skulle få den här chansen. Jag menar - musikal! Detta är nog en av mina största, djupaste drömmar. Och varför drömma när du kan förverkliga din dröm?

Jag har alltid varit den som flutit med, som tänkt "att chansen kommer nog för mig också, jag gör det här och så ser jag hur det går nu bara"... För första gången i mitt liv nu är jag redo för att göra allt för att sätta en roll i denna musikal. Jag är så evinnerligt exalterad inför detta så ni kan nog inte förstå! Denna vecka har jag tagit sånglektioner för att få upp rösten igen, och det har hjälpt! Jag har gjort saker med rösten jag inte visste att jag var kapabel till, och än en gång förvånat mig själv. Det var 4 år sedan jag tog en sånglektion senast. Nu ska jag öva hårt, så att jag nästa helg kan ge allt jag bara har, och komma ut därifrån med huvudet högt och oberoende hur det gått säga "jag gjorde mitt allra bästa".

Slipper jag vidare till söndagens showcase så är det öppet för folk att komma och titta, sen är det upp till er att rösta via internet vilka 6 som får roller i musikalen.

Ni hejar väl på mig?

Little squirrel

Dagarna i Vasa ömsom sniglar, ömsom rusar fram. "Ta en dag i taget och njut av varje stund" har blivit mina nya ledord. Det går inte annars. Man kan ju inte gå omkring och vänta på att morgondagen ska bli bättre, utan man måste göra det bästa man kan av dagen man är given, annars blir det ju bara ett ekorrhjul och pannkaka av hela smeten.

Tidigare har jag i princip varje dag kommit på mig själv med att längta bort, längta till äventyr, till något bättre. Men efter en smärre krasch nära årsskiftet insåg jag att det måste ske en ändring på mitt tankesätt, för att jag ska orka stå ut med vardagen. När allt blir tufft har jag för vana att krypa in i ett skal och isolera mig själv, klippa av trådar och helt stänga av, autopilot slås på och jag gör det som ska göras, men där tar det även slut, känslorna ligger nånstans där under allt skrot,och skriker efter att bli hörda. Detta har tidigare varit en trygghet för mig, och till en viss del är det nog det ännu, men det är inget liv. I slutändan kommer jag alltid vara något av en ensamvarg, det har jag alltid varit och det kan man ju inte ändra på.

Men jag har börjat ta mera risker, helt klart. Eller, kanske inte risker, men jag har börjat utmana mig själv. När jag ställs inför något jag aldrig vågat mig på förut, så har jag, istället för att vända ryggen åt och rusa åt andra hållet, börjat ifrågasätta mig själv, "ska du inte försöka först?". "Friskt vågat, hälften vunnet", och så är det ju - när du ser tillbaka på ditt liv kommer du snarare ångra de saker du inte gjort, än de du gjort, hur galna de saker du gjort än må vara. De är ju alla erfarenheter du har i din ryggsäck och som du kan plocka fram när du ställs inför en motgång eller utmaning. Du lär ju dig ständigt nya saker, och oftast inte av framgångarna, utan av alla misstag du gjort.

Klart att det kommer svackor. Dagar där man känner att "nej, idag vill jag inte stiga upp ur sängen", men då har du det där valet igen; drar du täcket över huvudet eller stiger du upp och gör ditt bästa?

Något jag själv kämpar med är att jag ständigt känner att jag måste vara bäst, och oberoende räcker det inte till. Jag räcker inte till. Men jag jobbar på det. Jobbar på att försöka 'den bästa jag kan vara', men inte mer än så, för det är ju omöjligt, egentligen.

Jag har bestämt mig för att börja bli lite öppnare här igen. Mest för mig själv. Men också ifall det finns någon annan därute som kämpar med (eller snarare mot) sig själv, med svåra saker, med livet. Jag har så länge försökt bädda in sånt som varit svårt i moln av sockervadd, klistrat på ett leende, men insett, att när allt kommer till kritan, så blir situationen bokstavligt talat bara klibbigare av det. Det gick väldigt långt innan jag förstod, nästan för långt, men nu ska jag tvätta av mig själv, och bli ärligare mot mig själv, för hur ska folk annars kunna ta mig för den jag är?