Jag tackar modet

Skummade igenom lite "gamla" bilder från sommaren och fick bara konstatera att även om den gick fruktansvärt fort, så var det en av de finaste jag haft på länge. Det är ett tag sen jag känt att jag kunnat ha ett annat liv på sidan om jobbet, jag har haft tid för hund, villa, familj, golf och främst av allt - fått utforska den djungel av känslor som legat under ytan så länge. 

Där i djungeln har jag sedan kunnat fiska upp rankor från det förflutna, och fått inse att vissa känslor aldrig kommer försvinna, de bara gömmer sig en stund för att sticka upp när timingen är bättre. 

Och tur är nu det, för jag är så fruktansvärt kär, nästan så det är barnsligt, i den här typen som väntat på att jag ska hitta kompassen igen. Ja, eller, kompass har jag ju alltid haft, men just denna specifika har lett rakt in i hjärtat på mig själv, och det var precis det som behövdes för mig att se klart och tydligt igen. Plötsligt har livet blivit mer av en snårskog, inte den där regnskogen den var förut, som stundvis var ogenomtränglig. Snårskogar kan vara intressanta dom med, äventyr faktiskt, men inte fullt lika farliga. Vilket är bra. Faktiskt jättebra.

Höstreflekterar

I gårdagens inlägg nämnde jag hur hösten trots allt inte är så pjåkig eftersom all inspiration som legat i sommardvala vaknar till liv igen. Blogginspirationen är inget undantag. I sommar surrade tankarna runt att helt och håller lägga ner min blogg men säger jag det nästa sommar får ni slå mig i huvudet. För mig har denna blogg varit så viktig i så många olika skeden av mitt liv, allt som hänt mig har runnit ner hit genom mina fingrar. Skulle aldrig ge upp något så värdefullt som en stor samling av alla mina tankar. Hur härligt skrämmande är det inte om några år att gå tillbaka och se hur man förändrats. Jag menar, det är ju redan otroligt hur man ändrats bara på två år när man går tillbaka här. Inte bara utseendemässigt, personligheten har också den ändrat avsevärt. Har gått från förvirrad människa, till än mer förvirrad, förkrossad, söndrig och trasig, gladare, söndrigare, sentimental, träningsnarkoman, ensamvarg, ledsen, överlycklig... osv. Alla dessa små fragment är ju fortfarande jag, för de finns inetsade djupt i mig, och gör mig till den människa jag är idag - mig själv.

I övrigt och sådär på utseendefronten bär jag idag en Mollyklänning - Scarlet Sleeveless Dress heter den, under den en enkel långärm och en tyllkjol med silkeskant från NoaNoa, Mollysockor och ett bälte från Bruuns Bazaar som jag fick av lillasyster i 21-års gåva.
Klänningen är väldigt sommarhimmelsblå, men det struntar jag i. Precis så vackert blå är himlen nu när jag tittar upp genom glasfönstret i Rewell Center denna vackra, vackra höstdag!

Annars då..

Förövrigt är dessa små glimtar vad som fyller mitt liv just nu...
och bild nummer 3 är höstens motto som jag skribblade ner en kväll förra veckan med nyinskaffat stencilmaterial. Nu slutar jag för idag och innan min kropp får vila så väntar en uppfriskande promenad med det underbaraste jag vet som vandrar på fyra ben. Älskade, älskade hund.

Prövar mig fram

 Hej på er! Har än en gång landat i Vasa och hann bara vända in med Rosa innan jag drog iväg på jobb igen. Jag kan inte annat än säga att jag börja bli lite trött, men detta extremt intensiva tempo kommer som tur bara fortsätta en stund till, i Oktober blir det betydligt lugnare och en hel vecka i Budapest i slutet av kommande månad kommer göra susen! Att dessutom få spendera den veckan med den finaste jag vet gör ju inte saker och ting sämre direkt..

Här nedan har ni då mig idag. Härliga Hilde, som ni hittar i min blogglista sålde både scarfen och velourklänningen jag har på mig, och sockorna är årets Mollysar i färgen cognac. Det börjar bli kyligt här, märkte redan på min korta sträcka till jobbet hur vinden bet i det lilla mellanrummet mellan klänning och sockkant, trots att jag har tjocka strumpbyxor på mig. Jag gillar hösten dock. Personligen blir jag lite sentimental under hösten, men jag tänker ofta till lite mer under hösten, gör viktiga beslut och får motivation till att göra saker som jag annars inte gör, som att träna, städa oftare och studera flitigare.. Dessutom har jag blivit en hejare på att spara pengar, men å andra sidan har det nog något med den stundanden Ungernresan att göra...

Detta har kommit in till butiken, btw, det måste jag ju tipsa om, syrran skulle få spel! Och mer blir det i november... Tur att man inte är någon vidare nagellacksfreak..


Däremot har jag gått och kärat ner mig i årets version av Canna Cardigan, den finns ju i massor av fina färger, men vi tog bara in den i multi, och den är ju som en färgglad karamell, man kan omöjligt låta bli att le med den på!
Ponchon på sista bilden är också den löövely, men det håller ju förstås inte T med om så skulle det till att bli julklappar i också så håller jag nog på Cannan ändå.

Å andra sidan har jag haft en fundering angående julen i år som resten av den Hultska klanen inte är särskilt förtjust i - att inte köpa julklappar, förutom om man gjort dem själv. Jag träffade världens bästa storasyster (även kallad min yngsta moster Madde) häromdagen och vi började direkt brainstorma om alla möjliga delikatesser man kan svänga ihop och göra till julgåvor i år. Mer om det lär det ju bli om våra funderingar blir verklighet.

Men ja, vad tycker ni om själv grejen, att inte köpa julklappar till varandra, utan i stället fundera på det viktiga med julen; budskapet, familjen, att varva ner och bara ta det lugnt i några dagar...?

Snartsnart

Tänkte kika in för att meddela att jag nu har ca 45 minuter kvar av arbetsdagen, sen åker jag hem! Då får jag pussa&krama på typen(typerna) på bilden nedan och bara ta det lugnt.. Eller kanske inte helt och håller, jag jobbar i och för sig både i morgon och på söndag. Men det gör inte så mycket.. Det ska bli skönt.. Och nu är det bara 41 minuter kvar!

Torsdag

Hade tänkt skriva något riktigt roligt, smart. Men lekte för länge med kameran och nu är jag utan tid och lilljycken står och petar mig på armen för att säga att det är dags att bege sig på morgonpromenad.

Det får bli något smart nån annan gång, men hey - det är torsdag!

Mitt hjärta,

Den uppmärksamme har märkt att jag bloggat mindre, varit gladare, och upptagnare än på länge. Och jag har länge funderat på hur jag ska plita ner varför utan att trampa någon på tårna eller såra någon, men ändå få folk att förstå hur övernaturligt kär och lycklig jag är:

Det blir en hel del ensamma kvällar här i Vasa där jag egentligen bara sitter och gör ingenting. Helt ensam är jag ju förstås inte, jag har ju Rosa. Men jag har ändå alltid känt mig totalt uppslukad av mörker och tomhet varje gång jag varit ensam, jag har blivit självdestruktiv och orolig, och jag har varit så sprucken att varje gång något ljus försökt tränga in har jag insupit det utan att riktigt tänka på om det ljuset är bra eller dåligt för mig.  Många gånger har det resulterat i ännu fler sprickor och det fanns en tid då det saknades så många bitar att jag aldrig trodde att jag kunde bli ihoplimmad igen. Även när jag trott att allt varit bra, har det visat sig stjälpa mig ännu mer i slutändan, och jag har gjort så många misstag, och sårat så många jag älskar och mig själv på vägen.

När jag och Tony träffades för första gången, det var några år sedan, var vi båda rätt spruckna och söndertrasade, och fast vi ville hjälpa varandra läka, så fanns det helt enkelt inte tillräckligt med kraft och energi att ge för att vi skulle få det att hålla ihop, även om det skulle ha funnits kärlek.

Jag har många gånger bollat med tanken om vi skulle ha försökt hålla ihop redan från första gången, och undrat varför vi varit tvungna att utsättas för så många prövningar innan det blev som det är idag. Men så konstaterade jag, att det är ju just det! Vi var tvungna att se allt dåligt och åka på alla hinder, för nu ser vi ju plötsligt klarare än nånsin, och vi är säkrare än aldrig förr, och starkare. Ingen av oss behöver känna att vi måste bära den andra, men båda har ändå kraften att stötta varandra om det är jobbigt.
Och det kommer det bli, så funkar livet.

Livet har otroliga överraskningar i jackärmen, och jag är så sjungande överlycklig över att jag fick bli just Hans trumfkort. För ett tag sedan fick jag en ingivelse, något som sa att jag måste få ut det jag går omkring och bär på. Så en natt tog jag nattbussen till hans hemstad, och berättade precis hur det var, att jag ville vara med honom, hela tiden, alltid. Att det var menat så från första början, men att jag blundat, att jag tänkt att jag inte varit bra nog. Och jag kommer aldrig sluta tacka livet, Gud, eller vad det nu var som fick mig att ta det beslutet. Ett beslut jag aldrig kommer ångra. Det är så starka ord, men jag ser så bra nu, såhär ska det vara, precis så här, alltid.

För denna underbara människa har inte bara tagit alla mina skärvor och limmat ihop mig och gjort mig hel, han har fyllt mig med liv igen, livsglädje, en tro på att det finns bra, fina saker, att allt inte behöver vara mörkt och bittert. Att jag inte behöver vara mörk och bitter för att någon ska se mig. Tanken på att jag aldrig mer behöver vara tom och rädd igen är obegripligt överväldigande. Jag har mina sår, men han läker dem bit för bit för varje liten gång jag ens tänker på honom och hans värme.

Så nu vet ni, allihop. Jag är hel. Och kommer aldrig mer vara något annat än. Inte så länge jag får vara med honom, och om det får gå enligt mina planer, så är det mycket, mycket länge.

Life