Svar på tal: Självömkan

Hej på er! Måste bara säga tack,
har gått ett dygn och lite till sen jag kikade in på bloggen och responsen jag fick på ett av mina inlägg var ett sant uppvaknande. Kommentarer kan vara hårda, speciellt när de kommer från människor som står en nära, men i såna fall är det även något man tar åt sig. Det många av er skrev är sant, ja, men däremot vet jag inte hur många av er som känner mig och känner till hur mycket jag jobbat med mig själv sedan jag och K gått skilda vägar. Jag skriver hemskt mycket om mina tankar och känslor här vilket tydligen för många är ett problem. De som följt med mig länge vet att jag tyckt mycket "synd om mig själv", men det är också ett sätt för mig att i framtiden förstå hur dåligt jag mådde. Inte för att hämta sympatier för jag vet själv att det värsta som finns är personer som dränker sig i självömkan. Men varför läser ni då? För att hitta alla fel? Då är det i så fall ni som får ge upp. Jag skiter blankt i vad jag ger ut av mig på min sida, det är ju ert val att läsa men jag ser inte hur någon ska kunna "take advantage" av mina ord.

Sen igen ser jag hur lätt vissa tycks tro det är att "bara gå vidare". Vet ni, det har jag försökt varje dag det senaste året, och ja, jag har försökt träffa någon annan, men det har alltid slutat olyckligt eftersom jag obviously inte är hel och först måste limmas och tejpas ihop lite. Det tar tid, förstår ni, precis som många av er försökt förklara för mig tidigare. Det tar helt enkelt bara länge.
Och det första jag sa till killen när jag fick veta att han hittat nån annan var hur glad jag var, för det är ju bra för honom, och inte mer än rätt. Sen November har jag aldrig gråtit framför den människan, jag har inte gett honom det, och inte heller när jag fick veta detta, han är inte värd det. Men är det inte rätt givet att man, om man i första hand blivit lämnad, känner sig ännu sämre när någon ny kommer in i bilden?

Tänker inte försvara mig så mycket mer, jag är egentligen glad att ni skrivit. Ni sa det åt mig, det jag själv så länge försökt intala mig själv, att "komma igen och gå vidare nu!".
Jag ska göra det, nu är det dags att ta tag i livet, och vad det kommer till självömkan, jag är säker på att ni alla känner det någon dag, jag skriver bara ner det. Men jag ska försöka att inte göra det i framtiden och om mitt läsarantal minskar efter det så vet jag ju vad ni var här för från början.

Till er läsare som faktiskt varit med om samma, de som förstår, och de som vill förstå.
Tack för att ni varit med mig hela året som gått. Ni var där från början och utan era ord skulle dagarna ibland varit ogenomträngligt mörka. Tack.

Jag fick veta

Du har någon annan. Du har hittat en ny. I mitt huvud betyder det bara en sak - Jag duger inte. Jag är utbytt mot något bättre. Jag är fulare, tråkigare och värdelösare på alla sätt. Jag duger inte.


Hjälp mig le igen.
Hjälp mig stå.
Hjälp mig andas.
Hjälp mitt hjärta.

Övertid

Min blogg bråkar med mig och det gör mig hemskt ledsen. Närapå så ledsen att jag snart byter portal om ingen förändring sker. Idag kände jag för att träna, men det blir det inget av, åtminstone inte på gymmet eftersom jag fortfarande sitter på jobbet och lyssnar på damernas livliga diskussioner om framtiden. Men jag gillar våra damer, majoriteten är ett helt vanligt schack med fina, snälla, duktiga kvinnor som jobbar för att vår verksamhet ska fungera bättre. Just ikväll har dom avslutning, därav sitter jag här på hittills två timmar av övertid.

Det är himla mörkt därute också. Skulle jag vara modig skulle jag köra till Vasa, bara för att. Jag känner för ombyte igen och jag känner för att träffa fina människor, eller tja, människor över huvudtaget, det blir rätt ensamt på 80m2. Fortfarande står mitt erbjudande fast, om någon söker tillfälligt boende eller boende för månader framåt så finns det ett rum med fönster mot gatan ledigt hos mig. Hyr ut det ifall åt någon jag tror jag kan trivas med och som jag litar på.

Ikväll blir det åtminstone en lång, välförtjänt kvällspromenad i mörkret. Ska promenadinviga min nyinköpta iPod som ersätter min gamla stulna och bara njuta.

Oh me ears!

Var nog någon som såg mig däruppe i morse.. Eller så var lapplisorna sjuka. Hade ställt parkeringsbrickan på 9:00 och när jag väl klockan 12:34 gick nerför trapporna till min lägenhet insåg jag att jag förmodligen skulle ha ännu en fet parkeringsböter att se fram emot. Ingenting. Snabbt som Hassel smög jag in i bilen och ändrade brickan och nu sitter jag här på caféet nerför gatan igen och äter en sallad. Kan inte säga att jag har en så värst varierande kost nuförtiden. Men det enda jag får ner är antingen gröt, sallar eller möjligtvis en omelett. Dåligt mönster, visst, men kan man inte så kan man inte.

Hissen i vårt hus byts förresten ut, kan inte säga att jag njuter av det. Visst, hissen behövde bytas, den är byggd 1953 och ser ut därefter med först en dörrgrind att dra ut och sen en grind att dra åt sidan. Men när jag i morse, nyvaken och morgonrufsig steg ut och skulle hämta tvätten från vindsvåningen fick mina öron en chock och ville flyga ut genom fönstret! Vilket sjuttons oväsen!
Hur länge kan ett hissbyte respektive hissbygge pågå? Idag är dag två.

Måndagsflum

Ett café kan vara en riktigt intressant plats. När man själv sitter där med en massa twisted thoughts och sitt kamomillte som enda sällskap händer det lätt att tankarna vandrar till det ena och det andra. Det finns säkert en hel drös människor i samma rum som sitter med liknande tankar som mig och bara önskar få dela dem med någon. Tänk att det finns människor med lika djupa hemligheter som jag, eller samma sorts oro och prestationsångest. Och att inte bara i cafét, utan sex miljarder andra människor delar samma sorters hemligheter, tankar och känslor, som bara ligger och ruvar där i huvudet nånstans, allt på grund av något vi valt att kalla hjärna. It's a twisted, twisted world.

!

Godmorgon! Ber återigen om ursäkt för uselt bloggande i helg. Gårdagen spenderades på golfbanan med Kaptenstävling och jag i misslyckade försök till att kocka åt 70 personer. Det gick inget vidare men alla kom ut med antingen fyllda magar eller fina pris, sist och slutligen.

Idag vaknade jag upp med håret på ända och för ovanlighetens skull, sminket utkletat i hela ansiktet. Att somna med sminket på är något jag väldigt sällan tillåter mig göra. Hade ungefär världens mest absurda dröm inatt som jag inte ens vågar avslöja eftersom folk säkerligen ser mig som ett sjuk framöver. Ska försöka skaka av mig den drömmen med lite fysisk träning i stället så jag ger gymmet en chans, igen. Den kommande veckan blir jobbig, och Lördagen är så nervkittlande att jag nästan går under. Men det går. Hoppas jag.

Utmattande

Idag är jag knockad. Har sovit extremt litet, eget fel, jag vet, men jag har iallafall inte varit ute och härjat. Körde till och från Vasa inom loppet av cirkagurka 7 timmar. På vägen hem höll jag på att köra i diket två gånger, det är obehagligt att dåsa till i förarsätet, man tror inte på det förrän man är där själv. Det är annorlunda att somna vid en sittklippare och vakna i en rosenbuske...

Trevligt hade jag igår iallafall, Alina och Olli bjöd på härlig myskväll med übergod pizza som båda hade kockat ihop. Kvällen bjöd på många goda skratt och oss tjejer emellan blev det en hel del "girltalk" som inte bara en gång fick killarna att höja lite på ögonbrynen.

Himla kul att träffa dem igen var det iallafall. Det har varit lite tomt.

På vägen hem stannade jag i Nykarleby för att följa A:s anvisningar om att gå ut och ta lite frisk luft när tröttheten blir som värst. Det hjälpte verkligen, resten av hemresan var enkel.

Somnade helt slut klockan 03:32 (gick och la mig 03:30 och är säker på att jag somnade på ögonblicket, nästan, så därav den exakta tiden.) Vaknade återigen av att två vänner ringer mig klockan 05:01 och vill in och umgås, fick vänligt men bestämt avvisa dem, minns i övrigt inte så jättemycket av själva samtalet men minnet dök upp igen när jag tittade på samtalslistan denna morgon.

Nu ska jag alltså iväg till jobbet och laga mat åt lite över 70(!) personer. Igår var ett betydligt mindre antal människor en ren pers. Ska se om jag lever ikväll, OM jag så gör så blir det nog en kaffe någonstans och sedan somna framför en dålig film på helgens gratiskanaler.

Abstinens!

Är så sugen på att dansa att jag snart slänger på den äckligaste discodänga jag hittar (läs: I'm in Miami B*tch, We no Speak Americano, Hipno Electronica etc.) och skakar loss hemma på vardagsrumsgolvet! Ni hittar mig ensam mitt på dansgolvet i morgon och ni kommer att behöva ruska om mig för att väcka mig ur transen som uppstått av dansabstinensen. Anyone in? Eller ska jag måst fa till Vasa?

Friday

Fredag. Folk här på caféet sitter och drar lättnadens suckar över att veckan äntligen är över. Min börjar i princip nu. Sitter och försöker få något gjort i studiernas tecken. Noll. Jag är totalt nollställd. Hur orkar man?

Har fått prata om dittan och dattan med fina farmor över en kopp kaffe och hjärtat kändes för en stund lite lättare. Men precis som denna kloka människa säger borde jag hitta någon att prata med som kan spräcka hål på bubblan jag har inombords som bara vägrar brista. Hur gör man sånt? Hur vågar man öppna sig åt en relativt okänd människa och bara låta alla tankar och känslor flöda ut över denna? De är väl också människor? Tänk vad jobbigt för dem att sitta och lyssna på ens klagosånger dagarna i ända. Den dagen jag gör det har jag tagit ett stort steg, vartåt vet jag inte. 

Here's the thing

Har länge levat i drömmen om att få åka till regniga Skottland. Eller varför inte Irland, jag älskar kulturen, och det konstiga är att jag älskar människorna utan att ens varit där. Har hört så mycket fint om Irland och jag tror jag skulle passa in där. Här funkar jag ju iallafall inte.

Vet någon något om detta? Skolor, utbildningar, utbytesprogram, jobbmöjligheter osv? Jag blir helt överlycklig om någon gör min hjärna klokare med info om detta... 

Still going strong

Har bosatt mig hos mina föräldrar för tillfället. Spenderade natten på en knölig soffa och nu är min rygg om möjligt ännu mer uppskruvad. Men jag mår bättre idag, that's a good sign. Febern nere men fortfarande något svag i kroppen. Skulle ha lust att studera och jobba. Jag får bita ihop och kolla dom sista avsnitten av sista säsongen med Grey's Anatomy. Tragiskt.

So sick

Har legat i soffan hela dagen, vaknade on-off mellan 8 och halv 3. Halv 3 steg jag sen upp och var tvungen att springa direkt mot badrummet. Feber, illamående, huvudvärk. Inget skoj för mig idag med andra ord. Hade så gärna gått till O'Learys's och kollat in deras nya "Studerandekväll", blev dock inget av det idag. Hatade att vara sjuk ensam så mycket att mamma och pappa fick komma och hämta mig efter att ha köpt blåbärssoppa och Jaffa. Hoppas iallafall att jag mår bättre i morgon, så jag orkar blogga, studera och eventuellt jobba ifall jag behövs för det också. 

Lyckligt lottad

Måste nog bara tillägga, innan jag lägger huvudet mot kudden, hur otroligt lyckligt lottad jag är. Har hittills bara haft jobb jag trivts på och det här nya toppar nästan allt annat. Jag får stiga in i en liten del av himlen på jorden varje gång jag går till jobbet. När man tänker på hur många människor som mår dåligt därute för att de vantrivs så på sitt jobb, eller på de som varje morgon när de vaknar har samma tanke om att "jaha, ännu en dag på detdär stället, jag orkar inte längre!" i huvudet. Jag får vara glad, hemskt glad. Och faktumet att de jag jobbar med är helt underbara hela bunten gör ju inte saker och ting sämre precis. 

Har ni kunnat gissa var jag jobbar ännu? Ni som inte sett mig på jobbet vill säga..

Andra tankar som börjat uppstå på senare tiden är juletankar. Jag är en riktig traditionsmänniska och älskar påsk, nyår, advent och framför allt då Julafton. Det är något särskilt med tiden före jul. Folk är stressade fast de borde ta det lugnt men strålar ändå med en härlig glöd av energi. Man tar sig tid för att vara med familjen, baka, pyssla och pynta. Jag ser verkligen fram emot denna jul, förlåt för att jag tog upp det redan i September. Men det går snabbt vettni... Snart har vi högsommar igen. 

Nu ska jag sluta svamla och gå och lägga mig, första dagen ensam på jobbet i morgon, pirr! Skönt pirr!

Bildspel

Undrar om tankarna i Roxies huvud är i likhet med Grey's Anatomy George's repliker.

Tyckte det var så roligt när jag väl såg närmare på de fyra bilderna jag tagit på jycken min häromdagen..

Iväg mot jobbet igen, har ingen piké på mig idag. ;)

Hmpf

Var jag förresten lika hemskt som min efterträdare till broder när jag var 18?

Jag undrar detta när jag efter många om och men lyckas få mig en sovplats för natten i mitt eget hem. Tydligen är jag, som äger en trea och tjänar pengar och flyttade hemifrån för två år sedan, inte längre en giltig kandidat för övernattande i mitt barndomshem. I stället tänkte jag förvisas till gästhuset. Ouch. Kan ju bero mycket på tidigare nämndas nattsällskap, skorna nere i tamburen var iallafall snygga. Men jag ser inte detta som en anledning att skicka hem sin syster klockan halv 2 på natten då stackaren ska upp klockan 7. Suck. Det är inte alltid lätt att vara tonåring, I'm getting old.

Sing for the laughter, sing for the tears

Så var det över. Det känns som en tung sten från mina axlar. Jag är inte nöjd, det kändes inte bra. Men det är över. Vid närmare eftertanke är det ju inte så mycket som känns bra i min tillvaro just nu.

Bjussar på två bilder från dagen. 

Gettin' ready

Ikväll är det spelning, jag och Sebastian övar för fullt, därav uteblivna logginlägg. :)

The men of Grey's

Okej, jag riskerar nog att låta som en fixerad, trettonåring med hormoner i överflöd, men jag kan inte låta att bli att medge att många av killarna i Grey's Anatomy ger mitt hjärta ett litet extra skutt.. Vet inte om det beror på det rufsiga håret eller skäggstubbet eller ögonen eller något annat. Obereonde har jag fått mig tre nya favoriter när det kommer till skådespelare med en blick som kunde smälta isblock.