Otursbarn

Hej på er! Har haft riktigt assiga dagar på senast med krångel om det ena och det andra, mycket av det kan jag tyvärr inte nämna här. Men jag kan säga att jag kanskekanske börjar se ljuset i slutet av tunneln, men att det ännu är en låååång väg dit och det kommer kräva massor av mig och mitt psyke. Men när jag väl är ute kommer det kännas så himla skönt! Det vet jag.
Hemskt kryptiskt dethär blev då, men jag rår tyvärr inte för det.

Tänkte bara kika in och säga att jag förmodligen inte kommer vara så hemskt närvarande de närmaste dagarna, ikväll kommer J hem för en veckas Vasarehabilitering, det är nog dock snarare jag som får lite rehabilitering tror jag.. kommer vara hemskt skönt att få luta sig tillbaka någon gång ibland och bara njuta av att någon annan finns där när hunden har diarré och behöver gå ut tio gånger på en timme.. (detta har dock hänt en enda gång i hennes liv, så knappast händer ju detta den kommande veckan heller, utan säkert, med min vanliga tur, veckan efter att J åkt tillbaka till NYC..)

Har haft otrolig otur de senaste dagarna, kan ju nämna två-tre av dem iallafall...
I lördags var jag nämligen på bio med David och Kristoffer, såg en bra film och jag köpte mineralvatten. När vi väl åkte hemåt och hade satt oss i bilen reagerade jag på hur otroligt kallt sätet var, särskilt på vänster sida av rumpan, det kändes nästan vått... Efter någon minut inser jag att det faktiskt är vått, och jag märker ju förstås att jag uppenbarligen inte skruvat på korken på min mineralvattenflaska innan jag slängde den i min moccaväska. Dit for min älskade moccaväska med fransar med andra ord, och min läderplånbok är inte särskilt vacker den heller. TUR i oturen att min telefon befann sig i fickan under denna händelse.. För resten var verkligen helt förstört!

Iförrgår hade jag förmodligen en av de sämsta dagarna på detta år... Allt var fel, mycket är ännu fel, men iallafall. Efter jobbet på min usla dag började jag promenera de ca 600 metrarna jag har att gå till bilen, då jag inser att jag glömt telefonen på jobbet, nåja, tänkte jag, jag behöver nog den inte mer ikväll, så den kan gott få sova natten i butiken. I mitt stilla sinne bollade jag med tanken på hur ironiskt det skulle vara om det visade sig att jag skulle slira av vägen som jag gjorde i november 2010 och saknade telefon som jag gjorde då, men jag skakade av mig tanken, gick till bilen för att finna att centrallåset hade låst sig. Bilen pep och blinkade, men låsen funkade inte. Med gråten i halsen får jag alltså traska tillbaka till jobbet och ringa pappa. Han bad mig hämta antifrys-spray från Chlas Ohlsson och gå tillbaka till bilen. Sagt och gjort, jag sprutade in enorma mängder i nyckelhålet, försökte få in nyckeln, försökte trycka på knappen på nyckeldosan - ingenting, absolut ingenting händer. Blir så frustrerad att jag skulle kunna skrika. Ringer Js styvpappa och i det exakta ögonblicket han svarar trycker jag återigen på nyckeldosan och ser genom fönsterreflektionen hur det blinkar en bit bort, närmare bestämt, en bil ifrån Alfa Romeon jag kämpar med. Jag har alltså gjort allt rätt, men på helt fel bil. Skulle ju varit en tröst om bilen ens hade varit samma färg som pappas Alfa....

Men roligt nog, skulle detta inte ha hänt på skitonsdagen så skulle min vecka varit förstörd, detta gav mig ett gott skratt iallafall. Pinsamt nog.


Btw! Har nya planer för hösten! Stay tuned i några månader så kanske jag berättar!
Men hursomhelst, fem och en halv timme till så sitter jag på bussen mot Vasa igen! Yay!