Fördömda fördämningar

Det finns dagar då man känner sig som ynkligheten personifierad. Då inget går rätt fast man försöker, och plötsligt brister fördämningen som hållit dendär tårfloden i schack.
Just en sådan dag är det idag.

Det känns som att man försökt vara alla till lags under hela sommaren, och glömt det viktigaste på vägen - att ta hand om sig själv. På det viset har jag även varit en börda för de som är närmast mig. Jag har tydligen bara kört på, och nu orkade jag plötsligt inte hålla ihop det längre. Men jag intalar mig själv att denna svaghet bara får räcka en dag, denna dag, max. För i mitt huvud vet jag att jag orkar så mycket mer, och jag har en så stor vilja att ge ännu att jag inte riktigt kan stanna upp precis just nu. I oktober får jag stanna en stund. Nu kopplar jag på autopiloten.

Jag har så många planer för hösten, jag tänker inte låta dem segla framför mig som dom gjort så många, många gånger förut. Nej, i höst, IDAG tänker jag fånga in dem, en och en, och göra något bra av dem, det bästa jag kan iallafall.