Jag tackar modet

Skummade igenom lite "gamla" bilder från sommaren och fick bara konstatera att även om den gick fruktansvärt fort, så var det en av de finaste jag haft på länge. Det är ett tag sen jag känt att jag kunnat ha ett annat liv på sidan om jobbet, jag har haft tid för hund, villa, familj, golf och främst av allt - fått utforska den djungel av känslor som legat under ytan så länge. 

Där i djungeln har jag sedan kunnat fiska upp rankor från det förflutna, och fått inse att vissa känslor aldrig kommer försvinna, de bara gömmer sig en stund för att sticka upp när timingen är bättre. 

Och tur är nu det, för jag är så fruktansvärt kär, nästan så det är barnsligt, i den här typen som väntat på att jag ska hitta kompassen igen. Ja, eller, kompass har jag ju alltid haft, men just denna specifika har lett rakt in i hjärtat på mig själv, och det var precis det som behövdes för mig att se klart och tydligt igen. Plötsligt har livet blivit mer av en snårskog, inte den där regnskogen den var förut, som stundvis var ogenomtränglig. Snårskogar kan vara intressanta dom med, äventyr faktiskt, men inte fullt lika farliga. Vilket är bra. Faktiskt jättebra.