Fick förresten en suverän souvenir med mig hem från Budapest. Den största anledningen till detta praktmärke som ännu efter en vecka ser ut som nedan är väl egentligen det att jag har lite för bråttom, med allt...
Det var nämligen så, att vi efter att ha gått ca 10km/dag under några dagars tid kände för lite variation, så vi skaffade ett kombinerat buss/metro/tåg-kort som vi obegränsat kunde använda, vi fastnade genast för metron eftersom den var far more easier att använda än bussarna. Jag har en tendens att gå rätt fort, jag vet inte vad det beror på, för själv känns det inte som att jag stressar, och jag vet att jag kan gå enormt mycket snabbare än det folk kallar "snabbt", men ja, jag är väl lite ivrig.
Så en dag när vi kom ner till metron så insåg vi att tåget vi skulle ta precis skulle börja stänga dörrarna och åka iväg, och med 10 minuter till nästa tåg så orkade iallafall inte jag vänta, så jag sprang och uppmanade T att springa efter. Men T är tydligen inte lika snabb som mig, och jag ilade in genom dörrarna precis som de stängdes, jag hamnade förstås i kläm mellan dem, och ni ska veta, att automatiska dörrar (som de i hissar, tåg etc.) i Budapest öppnas inte fast något kommer emellan utan de fortsätter att pressas ihop trots att de har något som frenetiskt vrider sig emellan dem, ja, ni kan ju se det framför er.
Efter en stunds wrestlande med the doors of evil slapp jag slutligen in, och hinner precis vända mig för att se T smälla händerna mot dörrarna mot tåget, innan han lämnas ensam kvar på perrongen. Tur som det är visst vi ju båda vart vi var påväg, så det var bara för mig att vänta snällt i de 10 minuter jag hade lust att spara från första början genom att hinna med första tåget.
Så mycket för att försöka spara lite tid, jag fick skylla mig själv,
och praktblåmärket fick bli straffet.
Det var nämligen så, att vi efter att ha gått ca 10km/dag under några dagars tid kände för lite variation, så vi skaffade ett kombinerat buss/metro/tåg-kort som vi obegränsat kunde använda, vi fastnade genast för metron eftersom den var far more easier att använda än bussarna. Jag har en tendens att gå rätt fort, jag vet inte vad det beror på, för själv känns det inte som att jag stressar, och jag vet att jag kan gå enormt mycket snabbare än det folk kallar "snabbt", men ja, jag är väl lite ivrig.
Så en dag när vi kom ner till metron så insåg vi att tåget vi skulle ta precis skulle börja stänga dörrarna och åka iväg, och med 10 minuter till nästa tåg så orkade iallafall inte jag vänta, så jag sprang och uppmanade T att springa efter. Men T är tydligen inte lika snabb som mig, och jag ilade in genom dörrarna precis som de stängdes, jag hamnade förstås i kläm mellan dem, och ni ska veta, att automatiska dörrar (som de i hissar, tåg etc.) i Budapest öppnas inte fast något kommer emellan utan de fortsätter att pressas ihop trots att de har något som frenetiskt vrider sig emellan dem, ja, ni kan ju se det framför er.
Efter en stunds wrestlande med the doors of evil slapp jag slutligen in, och hinner precis vända mig för att se T smälla händerna mot dörrarna mot tåget, innan han lämnas ensam kvar på perrongen. Tur som det är visst vi ju båda vart vi var påväg, så det var bara för mig att vänta snällt i de 10 minuter jag hade lust att spara från första början genom att hinna med första tåget.
Så mycket för att försöka spara lite tid, jag fick skylla mig själv,
och praktblåmärket fick bli straffet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar