The little one is back again

Det blir några tuffa dagar för Rosa, nu när hon bott en månad hos mor och far. Men vi ska nog klara det bra. Skönt att ha dig tillbaka, lilla vän.

The decision is entirely in your hands

Vill bara kika in innan jobbet och säga hej. Idag efter gymmet hade jag sådana lyckokänslor i kroppen att jag inte kunde låta bli att ställa mig framför spegeln och ta ett evighetsporträtt av min svettiga nuna. Varje gång jag ser tillbaka på bilden kommer jag minnas uppvaknandet jag fick efter dagens träningspass. För har jag fuskat med allt, slutat träna då jag tyckt det blivit lite tungt, fuskat med kosten, skjutit upp i äkta "i morgon börjar jag"-anda. Men nu sjutton! Nu har jag insett vad allt det här handlar om - det är ett beslut, ett beslut du gör här och nu, inte i morgon eller nästa vecka, eller efter-helgen-då-jag-för-sista-gången-äter-en-massa-godis. Nu. Nu har jag bestämt mig. 

För övrigt så är det såhär jag ser ut just idag. Stickad väst med ros på ryggen/Odd Molly, halsband/ICON, byxor/Lindex, bälte/mammas gamla och oversizetee/Boomerang.

B&W

Idag då? Jo, jag har varit på gym. Har gjort intressanta upptäckter under min nystart på träningsfronten - min kropp svarar väldigt bra på hård träning. Och det är himla kul att pusha sig själv till det yttersta. Inte bara för det att det är spännande hur kroppen liksom vibrerar av utmattning efteråt, eller att träningsvärken är underbar. Men man känner verkligen att man lever. Och i samband med att kroppen svarar så positivt på träningen, så triggas man till att äta hälsosamt också. Man vill inte proppa i sig alla dom där sötsakerna, eller kexen på jobbet, eller allt bröd som är så lätt att komma åt i och med att bageriet levererar nya färska surdegsbröd varje morgon. Förr har jag inte behövt tänka två gånger innan något sött varit i min mun, jag har bara tänkt att "äh, men i morgon börjar jag på allvar", men varje gång jag ställs inför någon frestelse, så ställer jag mig frågan en andra gång - "Hur mår min kropp av detta? Vad får min kropp ut av att jag stoppar i mig detta? Du har ett så mycket större mål än det här, eller hur?". För idag är i morgon igår. Och fortsätter man skjuta upp allt, och tillåter sig att töja på reglerna, ja, då kommer man ju ingen stans. Så bestäm dig!

Det här med att känna saknad

Jag befinner mig just nu i en rätt skör fas i mitt liv, där mitt humör och hur jag mår hänger på det som sker under dagens lopp. Minsta motgång och jag är nere och simmar på botten en stor del av dagen. Det är som mitt sinne och mitt hjärta är föråldrade och återhämtningsförmågan mentalt är väldigt trög och inte alls som den en gång varit. Så har det varit ett bra tag nu. Den här bloggen är på det sättet en väldigt skön plats att få ventilera sig. För ibland behöver man inget annat än att prata om det, utan någon som kommer med invändningar, eller, genom att läsa deras blick, egentligen tycker att man överdriver och bara tycker synd om sig själv. Må så vara då, att jag tycker synd om mig själv här, men hellre det än att jag går omkring och deppar hela tiden. Ingen orkar ju med en då.

Just nu känner jag att jag håller på med sånt som egentligen bara drar min energi. Och utan att riktigt veta varför så går jag in i mig själv alltmer desto längre detta pågår. Jag har många funderingar om framtiden i huvudet, och många gånger saknar jag den där speciella människan att få dela allt med, men samtidigt känner jag att detta är något jag måste gå igenom ensam, och jag vill inte att någon bär mig. Visst skulle en gångstav vara bra vissa gånger, men jag klarar mig.

Däremot är det många människor jag känner att fattas mig. Just för att jag, i mina allra svåraste stunder skjutit bort dem i stället för att ta in dem och låta deras ord och tröst värma mig. Det ångrar jag bittert. Och jag hoppas att jag någon dag kan bygga broarna jag bränt med ännu starkare virke - när jag själv är stark nog. Det är inte så lätt alla gånger, men jag vet att rätt människor kommer finnas där när min storm lugnat sig.

Crochet

Här kommer en liten peek på mitt nyaste tillskott i garderoben. En raritet från Odd Molly The Art of Non Sense kollektionen som kom ut 2007. Det ni! Ännu häftigare är det faktum att själva jackan är i så otroligt fint skick - sann Mollykvalité! Är otroligt fascinerad av denna helt handvirkade lilla jacka med underbara detaljer och silkesfoder. Det enda minuset är att den är något stor för mig. Så i värsta fall får jag sälja vidare den.. Eller truga den på mamma.

Det var vad jag hade att dela med mig för denna gång.. Vad tycker ni?

Soon we'll meet again, Teddybear

Det börjar räcka med saknad nu, det är tungt att vara utan lilljycken, även om jag vet att hon mår even better hemma hos mamma och pappa så svider det i hela mig varje gång jag kommer hem och inte har någon liten en som står vid dörren och grinar och fladdrar med ögonen och knarrar sådär underbart som bara Rosa kan göra. Det tar sjukt vet ni, men i morgon ses vi. 

Sen på lördag gäller det, det värsta är att hela jag känner mig oförberedd. Efter måndagens sånglektion har det bara gått neråt och det känns som att det inte kommer bli mycket bättre. Vad har jag gett mig in på riktigt? Det finns ju så himla många duktiga sångerskor därute som sökt till samma roll. Blir ibland frustrerad på mig själv när jag tänker på att jag faktiskt ska ställa mig där framför juryn om några dagar. Jag är skitnervös, bokstavligt talat. 

Don't Stop Believing

Det har hänt några saker de senaste dagarna som tagit extra mycket på mitt redan lite sköra psyke.
Jag får kämpa extra mycket för att se det positiva i vardagen. Men jag har fått en hel del gjort denna vecka..

Somliga av er har kanske sett/hört att jag gått vidare till auditions för storsatsade musikalen Fighting Star som har världspremiär nu till hösten på Wasa Teater. Jag tror att en liten del av mig hela mitt liv vetat att det mitt hjärta slår för är sång och musik i alla former. Musik berör mig så djupt att den inte alltför sällan får mig att ta till tårar. Och jag har länge, länge nu önskat att jag skulle få den här chansen. Jag menar - musikal! Detta är nog en av mina största, djupaste drömmar. Och varför drömma när du kan förverkliga din dröm?

Jag har alltid varit den som flutit med, som tänkt "att chansen kommer nog för mig också, jag gör det här och så ser jag hur det går nu bara"... För första gången i mitt liv nu är jag redo för att göra allt för att sätta en roll i denna musikal. Jag är så evinnerligt exalterad inför detta så ni kan nog inte förstå! Denna vecka har jag tagit sånglektioner för att få upp rösten igen, och det har hjälpt! Jag har gjort saker med rösten jag inte visste att jag var kapabel till, och än en gång förvånat mig själv. Det var 4 år sedan jag tog en sånglektion senast. Nu ska jag öva hårt, så att jag nästa helg kan ge allt jag bara har, och komma ut därifrån med huvudet högt och oberoende hur det gått säga "jag gjorde mitt allra bästa".

Slipper jag vidare till söndagens showcase så är det öppet för folk att komma och titta, sen är det upp till er att rösta via internet vilka 6 som får roller i musikalen.

Ni hejar väl på mig?

Little squirrel

Dagarna i Vasa ömsom sniglar, ömsom rusar fram. "Ta en dag i taget och njut av varje stund" har blivit mina nya ledord. Det går inte annars. Man kan ju inte gå omkring och vänta på att morgondagen ska bli bättre, utan man måste göra det bästa man kan av dagen man är given, annars blir det ju bara ett ekorrhjul och pannkaka av hela smeten.

Tidigare har jag i princip varje dag kommit på mig själv med att längta bort, längta till äventyr, till något bättre. Men efter en smärre krasch nära årsskiftet insåg jag att det måste ske en ändring på mitt tankesätt, för att jag ska orka stå ut med vardagen. När allt blir tufft har jag för vana att krypa in i ett skal och isolera mig själv, klippa av trådar och helt stänga av, autopilot slås på och jag gör det som ska göras, men där tar det även slut, känslorna ligger nånstans där under allt skrot,och skriker efter att bli hörda. Detta har tidigare varit en trygghet för mig, och till en viss del är det nog det ännu, men det är inget liv. I slutändan kommer jag alltid vara något av en ensamvarg, det har jag alltid varit och det kan man ju inte ändra på.

Men jag har börjat ta mera risker, helt klart. Eller, kanske inte risker, men jag har börjat utmana mig själv. När jag ställs inför något jag aldrig vågat mig på förut, så har jag, istället för att vända ryggen åt och rusa åt andra hållet, börjat ifrågasätta mig själv, "ska du inte försöka först?". "Friskt vågat, hälften vunnet", och så är det ju - när du ser tillbaka på ditt liv kommer du snarare ångra de saker du inte gjort, än de du gjort, hur galna de saker du gjort än må vara. De är ju alla erfarenheter du har i din ryggsäck och som du kan plocka fram när du ställs inför en motgång eller utmaning. Du lär ju dig ständigt nya saker, och oftast inte av framgångarna, utan av alla misstag du gjort.

Klart att det kommer svackor. Dagar där man känner att "nej, idag vill jag inte stiga upp ur sängen", men då har du det där valet igen; drar du täcket över huvudet eller stiger du upp och gör ditt bästa?

Något jag själv kämpar med är att jag ständigt känner att jag måste vara bäst, och oberoende räcker det inte till. Jag räcker inte till. Men jag jobbar på det. Jobbar på att försöka 'den bästa jag kan vara', men inte mer än så, för det är ju omöjligt, egentligen.

Jag har bestämt mig för att börja bli lite öppnare här igen. Mest för mig själv. Men också ifall det finns någon annan därute som kämpar med (eller snarare mot) sig själv, med svåra saker, med livet. Jag har så länge försökt bädda in sånt som varit svårt i moln av sockervadd, klistrat på ett leende, men insett, att när allt kommer till kritan, så blir situationen bokstavligt talat bara klibbigare av det. Det gick väldigt långt innan jag förstod, nästan för långt, men nu ska jag tvätta av mig själv, och bli ärligare mot mig själv, för hur ska folk annars kunna ta mig för den jag är?

Vår Sista Dans

Någon gång i tiden lovade jag er en låt på svenska, såhär länge tog det alltså för mig att publicera någon av det tiotal jag spelat in. Denna gjordes igår, i migrän dessutom, så med närmare eftertanke är det kanske migrän som behövs för att samla mod till sånahär dummigheter. Det fick bli en Melissa Horn, underbart fina texter som får mig att vilja skriva mer på svenska och skippa mina tama försök till de engelska texter jag hittills producerat de dagar jag känt mig extra kreativ...

Varsågoda!

En dag i Vasa

Livet i Vasa börjar så småningom få en ny rytm igen. Rosa är tillbaka, vilket även innebär att rutinerna börjar komma på plats. Min kropp har börjat skrika efter fysisk ansträngning igen och ibland blir det till och med två långa löprundor om dagen, med två vilodagar i veckan, lördag och söndag. Idag gick jag däremot långt ut i Vasklot med henne, till hundparken, för att hon ska få öva sig lite på att träffa andra hundar. Det gick helt suveränt, över all förväntan. Övning ger färdighet. Nedan har ni urdåliga mobilbilder på ett underbart vackert Vasa.

I kväll har jag bara tänkt ta det lugnt, jag tror till och med att jag ska baka eftersom det är något av det mest rogivande jag vet. I morgon väntar jobb igen, men det är inget jag ska ge någon tanke åt i kväll.

A bumpy start

Lite motigt har det allt varit de senaste veckorna. Men jag lever vidare. Det kommer väl alltid gupp, det gäller bara att ha tillräckligt bra stötdämpare.. Jag har bytt lägenhet här i Vasa, och bor just nu tillsammans med en gammal kamrat från musikerskolan jag gick på. Och Rosa är ju med förstås. Dock har även hon varit lite deppig över miljöbytet.. de senaste veckorna har hon spenderat i Jakobstad med min familj och alla djur, så inte så konstigt att man får lite tristess när man väl kommer tillbaka hit.

Tänkte bara kika in och visa att jag lever, vi har inget internet ännu, men när det är igång tänkte jag försöka bli lite duktigare på det här med uppdateringarna igen. Mitt nyårslöfte var nämligen att antingen bloggar jag bättre, eller så lägger jag ner den helt. Punkt. Vi ses!

GOD JUL!

HYVÄÄ JOULUA!

MERRY CHRISTMAS!

What I've been up to

I helg var jag hemhemma på blixtvisit. Nyhemnkomna syster och mamma
åtog sig den ärofyllda uppgiften att dekorera granen i år.
Det blev en spretig, men stor och fyllig en i år. Mycket vacker blev den!

Hej på er! Här kommer ett litet bildspel på det jag har sysslat med på senast...
Har mestadels bara jobbat, men lite ledighet har jag ju hunnit med också, och den ledigheten har spenderats på nya, trevliga sätt. Jag har befriat mig själv lite från min bekvämlighetslåda och på det sättet fått många nya fina bekantskaper och framtiden ser faktiskt riktigt ljus ut. Åtminstone är den något att se fram emot...

Rosa och jag har haft ganska lite tid tillsammans de senaste veckorna, hon var hemm en stund
eftersom jag kände att hon bara led av att vara i Vasa, och där är hon även nu,
när jag har så mycket på programmet innan årsskiftet.

I helg hann vi dock åka och hälsa på Kisu och unga tjejakitan Ninja.
Det blev fart i min annars så vaksamma shiba. Man blev lycklig av att se dem leka!

 

Måndagen hade jag och storasyster (går även under namnet Madde, och är egentligen min 4 år äldre moster) sen en bra tillbaka planerat att vi skulle julkoka tillsammans, och kokerier blev det minsann. Resultaten blev blandade men alla ack så ätbara, polkagrisarna var så roliga (och svåra) att göra att vi gjorde två satser. Men vi hann även med brända nötter med crust, karamelliserade popcorn med ingefära och kakao, lemonlimecurd med vanilj och rocky road fudge.

Där har ni min helg i ett nötskal. Denna morgon åkte jag, med enorm sömnbrist tillbaka till Vasa i min egen Alfa Romeo, och jag säger bara hujedamig vilket väglag. Man ska inte köra på vintern, enligt mig, åtminstone om man är en sån räddhare som jag är! Halt och obehagligt när hjulen inte greppar som de ska.

Ha det bra! Och kör försiktigt!

Some days will last longer than others

Hemma på snabbvisit, höll på att gå sönder helt utan Rosa. I morgon följer hon med mig hem igen.

Roligheter

Hej på er! Senaste veckan var verkligen full av händelser. Har varit Rosa-fri hela förra veckan och nu är jag inne på vecka 2, det är tortyr, rent utsagt, men jag tror det har varit bra för mig trots motgångarna. Har haft möjlighet att göra en massa sånt jag vanligtvis blivit tvungen att planera till under tiden hon varit borta. Bland annat har jag bakat en pepparkaksgran, den står nu och pryder Pentiks skyltfönster.

 Och så har jag suttit på otaliga vin-med-mig-själv-efter-jobbet kvällar och njutit av en bra bok. Keplers Sandmannen har kommit ut och jag är fast och vänder blad som om det var avlönat. Har dessutom hittat en ny favorit bland rödvinerna på 1r+k, som i övrigt blivit min nya favoritplats.

Och så har jag varit ute och festat! Jag blev tillfrågad i lördags om jag ville hänga på, och det bjöd på fribiljett till Jukka-Poika, så jag tog mig ut ur my comfort zone för en natt och hade en av mina roligaste kvällar i Vasa, hittills! Jag är så glad att jag vågat börja göra såna beslut som vanligtvis skrämmer mig.

Det finns många som tror/trott att jag är en social människa som lätt funkar med andra människor. Grejen är den att jag är bra med kunder och kundbetjäning är liksom min grej, men sen det att ta kontakt eller våga umgås med nya människor är fortfarande främmande vatten för min del, efter en stund drar jag mig tillbaka till mitt eget lilla skal. Så det här var något nytt, och superkul!

Som sagt, en hel del på gång nu. Men det tar sig..

Bloppis...

Nu har jag äntligen tagit tag i saken och börjat bloppa bort lite kläder.
Här kommer första settet som ska ut ur garderoben och helst omvandlas till resepengar:

Jag kommer bara sätta prisidéer på dessa så om ni har bättre idéer är det bara att hojta!
Mejla mig gärna på sara_hult@hotmail.com, om du är intresserad av något eller har några frågor:


1.Först ut har vi en gammal goding från Odd Mollys "The Art of Non-Sense"-kollektionen. Den är mörkblå i basen med fina detaljer och en snygg logga broderad i ryggen. I mycket fint skick. Storlek 1 (S)
Prisidé: 35€.

2.Ka-Ching Pocket Dress, även den från Odd Molly. Storlek 1(S), färgen heter powder och klänningen är i mjuk velour. Fint skick sånär som på ett pyttelitet hål på magen som kommit från en kattklo. Går att fixas eller lämnas som det är, inget man sätter större notis till, men prisidéen blir därför något lägre än vad den skulle kosta utan hål:
35€.

 såhär ser hålet ut...

3.Kortare klänning från French Connection. Använd några få gånger, otroligt fin och otroligt fint skick. Långt, tjockt sidenband i midjan och djup rygg som synes på andra bilden. Fin till alla fester! Snygg passform på denna! Storlek S/36.
Prisidé:
18€

4.Beck Söndergaard Grandmas minipurse,

liten börs i ålskinn som rymmer det viktigaste för en night out:
ID&Bankkort finns det två fack för, småpengar, narikkalappen och läppglanset ryms finfint dom med! :)
Prisidé:
10€ inklusive frakt.

5.
Brantingklänning i midnattsgråblå färg, storleken passar en XS-M.
Denna är från förra året och använd några få gånger, toppskick. Härliga volanger och knytband samt lååångt knytband som kan viras fast två gånger runt midjan!
Finfin med sockor och kängor och tjocka strumpisar!
Prisidé: 40€.

6.Snygg Odd Molly cardigan i guldskimrigt tyg från deras provkollektion. Härlig passform och piffar upp det mesta. Storlek 1 (S). Toppskick.
Prisidé: 30€

7.HunkyDorybyxor från förra året i mörkgrått. Färgen på första bilden stämmer överens med verkligheten. Sitter fint och tyget skriker verkligen kvalité. Mjukt och skönt. Storlek S.
Prisidé: 20€.

Being home...

... något av det skönaste som finns. Att få landa, prata med mor om allt och ingenting. Och att göra absolut ingenting annat än att luta sig tillbaka i soffan och dra in barndomshemmets alla dofter.
Åh, vad jag saknat detta.

Babydoll-look

 

väska/odd molly, skor/h&m, sockor/odd molly, underklänning/odd molly, velourklänning/lindex, halsduk/springfield, jacka/springfield, strumpisar/h&m



I bruise easily

Fick förresten en suverän souvenir med mig hem från Budapest. Den största anledningen till detta praktmärke som ännu efter en vecka ser ut som nedan är väl egentligen det att jag har lite för bråttom, med allt...

Det var nämligen så, att vi efter att ha gått ca 10km/dag under några dagars tid kände för lite variation, så vi skaffade ett kombinerat buss/metro/tåg-kort som vi obegränsat kunde använda, vi fastnade genast för metron eftersom den var far more easier att använda än bussarna. Jag har en tendens att gå rätt fort, jag vet inte vad det beror på, för själv känns det inte som att jag stressar, och jag vet att jag kan gå enormt mycket snabbare än det folk kallar "snabbt", men ja, jag är väl lite ivrig.

Så en dag när vi kom ner till metron så insåg vi att tåget vi skulle ta precis skulle börja stänga dörrarna och åka iväg, och med 10 minuter till nästa tåg så orkade iallafall inte jag vänta, så jag sprang och uppmanade T att springa efter. Men T är tydligen inte lika snabb som mig, och jag ilade in genom dörrarna precis som de stängdes, jag hamnade förstås i kläm mellan dem, och ni ska veta, att automatiska dörrar (som de i hissar, tåg etc.) i Budapest öppnas inte fast något kommer emellan utan de fortsätter att pressas ihop trots att de har något som frenetiskt vrider sig emellan dem, ja, ni kan ju se det framför er.

Efter en stunds wrestlande med the doors of evil slapp jag slutligen in, och hinner precis vända mig för att se T smälla händerna mot dörrarna mot tåget, innan han lämnas ensam kvar på perrongen. Tur som det är visst vi ju båda vart vi var påväg, så det var bara för mig att vänta snällt i de 10 minuter jag hade lust att spara från första början genom att hinna med första tåget.
Så mycket för att försöka spara lite tid, jag fick skylla mig själv,
och praktblåmärket fick bli straffet.

Dethär med att varva ner

Jahapp, här har ni mig igen då. Jobbar en vecka nu innan jag återigen har ledigt en vecka. Likt mig? Skulle inte säga det, nej. Jag är ju som känt inte den som tar det lugnt, men jag kom till en punkt då jag insåg att pengar inte är allt och så stämmer faktiskt talesättet "the more you earn, the more you spend".

Efter att jag slutat slita sönder mig själv med för mycket jobb så har jag känt hur energin till att göra andra saker sakta men säkert börjat återvända. Jag njuter av långa promenader med Rosa och går gärna flera extra kvarter än först tänkt, bara för att. Jag hinner se en film eller läsa en bra bok, eller spela lite gameboy utan att få dåligt samvete, och min dygnsrytm har blivit bättre.

Däremot är magen inte sig själv ännu, fortfarande konstanta smärtor i den, mer eller mindre, men då igen ligger ju andra anledningar än stress bakom varför den mår som den mår...

Men det är iallafall något jag kan rekommendera åt er andra som jobbar som om det inte fanns någon morgondag, och kom ihåg:
- Det är okej och fullt tillåtet att säga nej, det finns andra än du som kan jobba.
- Känn inte skuldkänslor för att du inte gör sånt som inte hör till ditt ansvar,
sköt det du ska bra i stället.
- Försök lämna jobbet på jobbet och kom inte hem med en massa tankar om jobb snurrande i huvudet.
- Livet är SÅ mycket mer än bara arbete, ta vara på den tid du har till vänner, egen hälsa eller annat som får dig att må bra, du kommer aldrig ångra promenaden du tog istället för att ligga i soffan och slötitta tv, tv stressar.

- Tyck om dig själv, vårda både kropp som själ, du kommer tacka dig själv.

.... ooooch avslutningsvis, såhär såg jag ut igår, toppen är en gammal goding från favoriten Odd Molly, helt i silke, enormt mycket tyg och välgjord som få.
Byxor/Zara, Cardi/Lindex, Skor/H&M

Och idag ser jag ut såhär, att fläta håret är enligt mig bästa sättet att få både naturliga lockar, och ett friskare hår än om man använder plattänger o.dyl.
På mig sitter en silkestunika/klänning från Odd Molly som heter Ceremony s/s short dress och en Timeout Wrap.
skor/Ilse Jacobssen, over knee sockor/H&M