fredag 14 september 2012

Mitt hjärta,

Den uppmärksamme har märkt att jag bloggat mindre, varit gladare, och upptagnare än på länge. Och jag har länge funderat på hur jag ska plita ner varför utan att trampa någon på tårna eller såra någon, men ändå få folk att förstå hur övernaturligt kär och lycklig jag är:

Det blir en hel del ensamma kvällar här i Vasa där jag egentligen bara sitter och gör ingenting. Helt ensam är jag ju förstås inte, jag har ju Rosa. Men jag har ändå alltid känt mig totalt uppslukad av mörker och tomhet varje gång jag varit ensam, jag har blivit självdestruktiv och orolig, och jag har varit så sprucken att varje gång något ljus försökt tränga in har jag insupit det utan att riktigt tänka på om det ljuset är bra eller dåligt för mig.  Många gånger har det resulterat i ännu fler sprickor och det fanns en tid då det saknades så många bitar att jag aldrig trodde att jag kunde bli ihoplimmad igen. Även när jag trott att allt varit bra, har det visat sig stjälpa mig ännu mer i slutändan, och jag har gjort så många misstag, och sårat så många jag älskar och mig själv på vägen.

När jag och Tony träffades för första gången, det var några år sedan, var vi båda rätt spruckna och söndertrasade, och fast vi ville hjälpa varandra läka, så fanns det helt enkelt inte tillräckligt med kraft och energi att ge för att vi skulle få det att hålla ihop, även om det skulle ha funnits kärlek.

Jag har många gånger bollat med tanken om vi skulle ha försökt hålla ihop redan från första gången, och undrat varför vi varit tvungna att utsättas för så många prövningar innan det blev som det är idag. Men så konstaterade jag, att det är ju just det! Vi var tvungna att se allt dåligt och åka på alla hinder, för nu ser vi ju plötsligt klarare än nånsin, och vi är säkrare än aldrig förr, och starkare. Ingen av oss behöver känna att vi måste bära den andra, men båda har ändå kraften att stötta varandra om det är jobbigt.
Och det kommer det bli, så funkar livet.

Livet har otroliga överraskningar i jackärmen, och jag är så sjungande överlycklig över att jag fick bli just Hans trumfkort. För ett tag sedan fick jag en ingivelse, något som sa att jag måste få ut det jag går omkring och bär på. Så en natt tog jag nattbussen till hans hemstad, och berättade precis hur det var, att jag ville vara med honom, hela tiden, alltid. Att det var menat så från första början, men att jag blundat, att jag tänkt att jag inte varit bra nog. Och jag kommer aldrig sluta tacka livet, Gud, eller vad det nu var som fick mig att ta det beslutet. Ett beslut jag aldrig kommer ångra. Det är så starka ord, men jag ser så bra nu, såhär ska det vara, precis så här, alltid.

För denna underbara människa har inte bara tagit alla mina skärvor och limmat ihop mig och gjort mig hel, han har fyllt mig med liv igen, livsglädje, en tro på att det finns bra, fina saker, att allt inte behöver vara mörkt och bittert. Att jag inte behöver vara mörk och bitter för att någon ska se mig. Tanken på att jag aldrig mer behöver vara tom och rädd igen är obegripligt överväldigande. Jag har mina sår, men han läker dem bit för bit för varje liten gång jag ens tänker på honom och hans värme.

Så nu vet ni, allihop. Jag är hel. Och kommer aldrig mer vara något annat än. Inte så länge jag får vara med honom, och om det får gå enligt mina planer, så är det mycket, mycket länge.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Har du hört låten "Feels Like Home" med Chantal Kreviazuk?? Den passar så bra in på det du beskriver.

Anonym sa...

Du skriver så himla fint Sara, det är alltid en fröjd att läsa dina inlägg. Lycka till med kärleken :)

Anonym sa...

Happy for you!

Anonym sa...

There is a crack in everything. That's where the light gets in! Mycket lycka till. År så gladatt se er.
F-o

Anonym sa...

Hur har det blivit med detta? Ser ut som om det tagit slut? :( Ha det bra! /N