Uppenbarligen så drömde jag inte, inte om man tittar på Facebooks statusuppdateringar.
Matchen... jaa...
Finns det några förutbestämda välformulerade ord som man kan ta till i såna här tillfällen, alltså, ord som beskriver ett riktigt finskt fiasko. Första perioden och dess dödsstötar går till historien, vi vill gärna gå och sova för att aldrig mer minnas den.
Jag var om möjligt nästan ännu mer arg för att USA inte gjorde fler mål i andra och tredje. Om de nu ska kalasa, varför tar dom inte och kalasar stort då dom ändå har chansen, och det hade dom ju, som ni kanske såg...
Men finnarna i Vancouver var glada och nöjda iallafall, åtminstone de på åskådarbänkarna. Vi gjorde så fina intryck där vi stod och vajade från sida till sida, med berusat leende och med blåvita peruker och vår lilla bärs i handen. Och Kaj Kunnas besvarade svenskarnas fråga om hur man skulle gå till väga för att stoppa blödningen med ett rungande ".. men vi har ju redan förblött!" (Detta efter första periodens slut...)
Där satt vi då, M, D, K, D, G och jag, och kände hur den finska sisun i våra hjärtan sjönk för varje dundrande "tuuuuuuuuuuuut" som signalerade ännu ett mål från motståndarna.
Det var ingen trevlig kväll. Nu i efterhand känner jag att jag borde ha stannat hemma hos mamma och pappa och riskera att tevens bild skulle tilta som den gjorde före matchen, det skulle ändå inte varit något att se... så.
Nu ska jag göra det jag borde gjort redan efter första perioden - sova.
Kisar man med ögonen kan man bra låtsas att 6an är en nolla...
Men det förändrar inte resultatet...
