En av världens finaste människor

Nedan i bild ser ni en av världens finaste människor; mannen jag spenderat det senaste 1 och ett halvåret med, som jag bott ihop med och delat både sorg, glädje och kärlek med. Just denna bild är tagen från en Londonresa han överraskade mig med i november. Jag var världens hemskaste typ under den resan, nästintill odräglig. Klagade på allt och gnällde en massa och fattade inte, att detta var planerat för mig och bara mig. Men den här killen, han höll ut han bara, tog några djupa andetag och gav mig sedan ett leende som sa - jag fixar detta. Och det gjorde han och gör han fortfarande hela tiden.
Han är en av de mest osjälviska personer jag känner, med ett stort, varmt hjärta. Han är en sån som jag vet att jag kan lita på fullt ut, en sån som tar hand om en, som förstår ens konstiga obsession till Odd Molly kläder, som i stället för att skratta åt mig och mitt gameboyspelande, köper en egen och spelar mot mig i stället, som guidar en genom hela nyaste Zeldaspelet och som då och då överraskar med en Muminmugg, en påse Kinderägg eller en trerättersmiddag, och som alltid har en kram i full beredskap. En sån jag vet att inte skulle prata illa om mig, och som kan hålla hemligheter..

Jag hade inte tänkt vara öppen om detta. Men nu har jag fått en rad konstiga mejl av anonyma människor som tycker att jag är en stor skit som gör ett stort misstag, eller undrar varför Joel inte nämns i min blogg längre. Rykten går och hela världen tycks veta ändå, jag ser allt genom deras ögon. Dom vet. Om en stund vet resten av er också:

Jag och denna världens bästa är inte längre tillsammans. Det är något jag beslöt mig för, men som båda känt på sig att skulle komma förr eller senare. Det har gått upp och ner, vissa dagar har jag varit helt säker på att det bara är mitt gamla jag som spelar med mig, som får mig att önska mig ut, vissa dagar har jag velat kasta mig in i giftermål, villa, Volvo, vovve, you name it.
... Men innerst inne har jag ändå vetat att det har varit på väg hit, en återvändsgränd helt enkelt. Det är inte ett beslut jag gjort på en natt. Det har tagit mig månader. För gång på gång har jag tänkt, att äntligen har jag hittat det. Att nu ska jag inte ge upp detta för nu har jag hittat det jag sökt. Efter att ha blivit sårad riktigt ordentligt två gånger i rad så är man rädd. Men denna människa byggde upp mig lite. Och jag har bara intalat mig själv, att jag kan inte släppa någon så bra, för det är så här det ska kännas på riktigt. Men trots detta, så har jag nu förstått att Joel och jag inte är rätt för varandra. Han är rätt för någon annan, för han är verkligen det bästa man kan få.
Jag älskar honom, men inte på rätt sätt. Och han är helt klart värd bättre.

Detta beslut har inget med den gamla klyschan "jag vill vara fri" att göra. Jag är inte ute efter att festa och återleva de "vilda, unga åren". Uschamigdå, jag har varit där redan, och där finns definitivt inget som lockar mig.
Det som lockar mig är resan med mig själv. En klok vän till mig sa att "hur ska man kunna ge hela sig själv åt någon, om man inte har sig själv från första början". Och det är precis det jag är på jakt efter - mig själv. Efter att ha levt ihop med någon annan, eller haft "en andra hälft" sen jag var 15-16, så finns det en hel del delar av mig utspridda lite här och var. Jag har aldrig fått chansen i det vuxna livet att bilda mina egna värderingar och egna mål. Aldrig riktigt fått öppna ögonen helt.

För er som följt med mig här en längre tid vet hur jag brukar hantera såna här situationer. Men jag kan intyga er alla om att jag mår riktigt bra, och det enda jag egentligen är djupt ledsen över är att det skulle vara just J som skulle komma och svepa mattan under mina fötter när jag var som mest mottaglig, för han är verkligen det finaste som finns, och jag hatar att såra fina människor.
Jag är också ledsen för att så många er kommer bilda era egna uppfattningar utifrån detta inlägg, ledsen på förhand ifall jag gjort någon upprörd eller besviken. Men hur rättvist skulle det vara mot mig och främst, mot honom jag levde med, om jag bara bet ihop och fortsatte som om inget hänt.

I mina tidigare förhållanden vet jag exakt hur jobbigt det är att förklara ett uppbrott gång, på gång, på gång. Man måste förklara sig. Rycka på axlarna, hålla ner klumpen i halsen och säga att "allt är nog okej ändå". Jag orkar inte förklara mig mer än en gång. Så frågar någon mig efter detta så tänker jag bara säga "det var inte rätt", sen refererar jag bara till detta inlägg.
Jag är boven här. Jag är den som antingen inte förstår mig på kärlek,
eller den som längtar efter den. Någotdera av dom är det ju. Enligt er.

Men enligt mig är det så mycket mer än så, jag är ute efter kärleken till mig själv.
Och den resan mina vänner, den är jag redo att kasta mig in i huvudet före!

tack och förlåt