söndag 8 april 2012

Vakdopp

Hej på er! Idag har vi verkligen varit hurtiga! Steg upp tidigt och åt frukost med mor och far. Runt halv tolv gick vi allihop till roskbacken här i närheten och gick upp och ner för den tio gånger - enorm rumpträning med andra ord. Efter det hade vi tänkt åka till Sursik och slå några bollar, men hallen var stängd, så ingen golf idag inte..

Vi åt här hemma innan det var dags att åka till villan och elda i bastun. Pappa hade bjudit ett gäng trevliga fotbollskillar att komma och bekanta sig med den finska bastun, så när bastun var varm körde jag iväg och hämtade den "ivriga" hopen från stan. Det blev en salig blandning nationaliteter, alla vågade sig i vaken dessutom - alla utom jag till en början. Men när alla utom jag hade gått sitt andra varv bestämde jag mig för att också vara galen, och för första gången i mitt liv doppade jag mig också i vaken. FY! Men jag kommer sova gott inatt iallafall...
Nedan - bildbevis.

Inte så lätt att avstå heller då dessa hoppade i som på beställning, flera gånger om.




Syster och jag på bryggan. Om det inte var för all snö så skulle man kunna tro att det var sommar, med undantag för hur otroligt bleka vi är, och detta är absolut inte det skick jag vill vara i i sommar. Får börja ligga i nu med andra ord...

2 kommentarer:

L sa...

Sara jag blir så ledsen av att läsa om att "i sånt här skick vill jag inte vara i sommar"... Du är ju så otroligt fin!! efter allt jag går igenom har jag så svårt att läsa såna ord någonstans, det skär alltid till i hjärtat på mig. Det finns så mycket annat att tänka på o sen önskar jag så att de som får vara friska ska njuta av det fullt ut och bara inse hur fina de faktiskt är... Kram, och hoppas allt är bra!

Saray sa...

Hej, och förlåt ifall mina ord tog sjukt. Det här är ju min blogg och jag är van att få uttrycka mig fritt.. men ska tänka mer på det i framtiden. Vet inte vem du är eller vad du går igenom, men jag kan säga så, att jag länge, länge kämpat in och ut i ätstörningar och kämpar fortfarande till en stor del. Jag är otroligt självkritiskt, och det är kanske egentligen inte på bilden jag syftar när jag skriver som jag skriver, utan mer hur jag känner mig i min kropp. Har kommit så långt att jag har bättre dagar, men det är en lång bit att gå, särskilt som man tror att man klarar allt själv.

Vet inte vart jag ville komma med detta, men vill bara att du känner att du inte är ensam, och jag vet vad du pratar om.
Förlåt än en gång, ska tänka på vad du sa.