Gick från solstråle till moln idag. Det är rätt otroligt hur människor påverkar en. Man tror att man är stark och kan ta emot stötar utifrån. Men man har så fel, varje gång. Trodde inte jag kunde gå sönder mer nu, men det visade sig att limmet som höll ihop mig var himla billigt.
Lita aldrig på människor. Inte för en sekund. You will get hurt, over and over, and over.
Om små vardagliga lyckorus och att falla platt som en pannkaka. Det jag är duktig på, det jag är urusel på och det jag helt enkelt vill förbättra. Bilda din egen uppfattning along the way. Jag är här.
2 kommentarer:
Vet du, vi behöver våra sprickor och mosaikmönster, ibland kanske det tillochmed fattas en bit eller två. Och det är ok. Låt ljuset strömma in genom den kracklerade fasaden och res dig igen. Jag ser mig själv som en figur med rund underdel, en sådan man inte kan tippa omkull för den studsar upp igen. Människor kan svika, det kan man inget åt, men skaka av dig sorgen som en hund skakar av sig vatten och vet att du lärt dig något nytt.
Många kramar,
Åsa
Hej Åsa! Sorgen är redan avskakad. Konstaterade nyss att sprickorna nog är en del av mig. Kan inte se mig själv som en hel människa helt och hållet, och bra är egentligen det, för hoppeligen så skär personerna som sårat en sig på mina skärvor. :) Jag ska nog ta och skaffa mig en såndär rund underdel jag också. Tack vännen min! <3
Skicka en kommentar