måndag 25 juni 2012

Hand me some ducked-tape, or a rock and a rope

Jag är inne i en mörk period igen där jag skulle kunna skriva låt för låt för låt, men jag saknar mitt piano, och jag behöver toner för att kunna sätta ord på pappret. Ett ackord, eller en liten snutt melodi att få spinna vidare på. När jag och pianot återförenas, så kommer jag tejpa fast mig vid det...
Inom mig flödar en massa inspiration igen. Det är så synd bara att den inspirationen oftast kommer när jag kanske inte mår så bra, när jag har mycket att tänka på, när livet är i obalans. Men jag är nog lite den typen av människa, som aldrig riktigt är helt lycklig eller nöjd. Det finns alltid något under ytan som då och då ger sig till känna, och drar ner mig i det djupa, mörka en stund. Ner, i det lugna djupet, där jag får samla tankar och krafter, men samtidigt också får kämpa lite mot starka underströmmar. Det brukar ta en stund att orka simma upp igen när jag väl slår i botten, men jag vill tro att jag inte riktigt nått ända ner än.

1 kommentar:

Anonym sa...

Vet du, jag tror visst att du har den totala lyckan i dig. Fast det kanske inte känns så just nu. Nu vet jag inte vad du går igenom, men så mycket kan jag säga med 30 år på jorden att det blir sååå mycket bättre för varje år som man får lägga till. Saker får sina rätta perspektiv, det blir ett stilla ro i själen. Och det är då livsglädjen, den sanna, smyger till dig och lägger sig till rätta. Det blir bra. Förr än du tror.

Åsa