Little squirrel

Dagarna i Vasa ömsom sniglar, ömsom rusar fram. "Ta en dag i taget och njut av varje stund" har blivit mina nya ledord. Det går inte annars. Man kan ju inte gå omkring och vänta på att morgondagen ska bli bättre, utan man måste göra det bästa man kan av dagen man är given, annars blir det ju bara ett ekorrhjul och pannkaka av hela smeten.

Tidigare har jag i princip varje dag kommit på mig själv med att längta bort, längta till äventyr, till något bättre. Men efter en smärre krasch nära årsskiftet insåg jag att det måste ske en ändring på mitt tankesätt, för att jag ska orka stå ut med vardagen. När allt blir tufft har jag för vana att krypa in i ett skal och isolera mig själv, klippa av trådar och helt stänga av, autopilot slås på och jag gör det som ska göras, men där tar det även slut, känslorna ligger nånstans där under allt skrot,och skriker efter att bli hörda. Detta har tidigare varit en trygghet för mig, och till en viss del är det nog det ännu, men det är inget liv. I slutändan kommer jag alltid vara något av en ensamvarg, det har jag alltid varit och det kan man ju inte ändra på.

Men jag har börjat ta mera risker, helt klart. Eller, kanske inte risker, men jag har börjat utmana mig själv. När jag ställs inför något jag aldrig vågat mig på förut, så har jag, istället för att vända ryggen åt och rusa åt andra hållet, börjat ifrågasätta mig själv, "ska du inte försöka först?". "Friskt vågat, hälften vunnet", och så är det ju - när du ser tillbaka på ditt liv kommer du snarare ångra de saker du inte gjort, än de du gjort, hur galna de saker du gjort än må vara. De är ju alla erfarenheter du har i din ryggsäck och som du kan plocka fram när du ställs inför en motgång eller utmaning. Du lär ju dig ständigt nya saker, och oftast inte av framgångarna, utan av alla misstag du gjort.

Klart att det kommer svackor. Dagar där man känner att "nej, idag vill jag inte stiga upp ur sängen", men då har du det där valet igen; drar du täcket över huvudet eller stiger du upp och gör ditt bästa?

Något jag själv kämpar med är att jag ständigt känner att jag måste vara bäst, och oberoende räcker det inte till. Jag räcker inte till. Men jag jobbar på det. Jobbar på att försöka 'den bästa jag kan vara', men inte mer än så, för det är ju omöjligt, egentligen.

Jag har bestämt mig för att börja bli lite öppnare här igen. Mest för mig själv. Men också ifall det finns någon annan därute som kämpar med (eller snarare mot) sig själv, med svåra saker, med livet. Jag har så länge försökt bädda in sånt som varit svårt i moln av sockervadd, klistrat på ett leende, men insett, att när allt kommer till kritan, så blir situationen bokstavligt talat bara klibbigare av det. Det gick väldigt långt innan jag förstod, nästan för långt, men nu ska jag tvätta av mig själv, och bli ärligare mot mig själv, för hur ska folk annars kunna ta mig för den jag är?