Kielimuuri

Igår skröt jag på mig själv för pappa och berättade hur stolt jag var som lärt mig så bra finska trots att jag varit så anti-finsk förr.

Idag har jag gått tillbaka till anti-finsk åttondeklassist med 5 i varje kursvitsord.
Jag satt i stilla ro på kaffe och läste Vasabladets stora artiklar om gårdagens valresultat. Det borde jag inte gjort, för vips hade jag en journalist, med fotograf hack i häl upp i näsan på mig.
På finska började hon direkt fråga ut mig om vad jag tyckte om gårdagens val, gick det som det skulle?

Överrumplad stammar jag fram "om de pratar svenska, och om inte, får jag svara på svenska". Nej, inget av dessa gick för sig (man kan ju gissa vem dessa röstade på.) Så jag började på ytterst dålig finska förklara vad jag tyckt och tänkt och hoppats. Och som om inte detta skulle räcka, hon skulle visst ha reda på VARFÖR jag tyckte just så. Det enda jag fick ur mig vid dethär laget var: "Jag kan inte svara på det. Jag tycker bara så..!" Hah! Men jag hade verkligen inga finska ord i huvudet som motsvarade det jag ville säga egentligen.

Med en stor suck tog hon upp mitt namn - Saara Huld hette jag först. Det fixade jag småförläget.. Men nu är min hemska hårfärg och mina IQ-lösa svar dokumenterade i Pohjalainens arkiv för all framtid.. Otursdag. Jamenvisst!