Så kom min första Ollistisdag på över ett halvår. Skämdes när jag erkände för mig själv och andra att jag inte varit där en enda gång denna sommar, trots alla de gånger jag funderade på att hänga med hela Strampengänget dit. Man får skylla sig själv.
Men gårdagen då? Nja. Jag älskar Ollis eftersom de verkligen vet hur man skapar "feelis" och så är jag så glad över att de väljer att behålla originalversionerna på de flesta låtarna. Jag träffade en massa gamla och nya vänner jag inte sett på länge och fick mig några goda skratt.
Men jag vet inte vad det är med mig och "fest". Kroppen är med i leken men psyket flyr åt motsatt håll. Antingen är det så att självförtroendet sviktar och jag i min tur blir rädd att folk inte har lust att ha mig runt dem, eller så beror det på något annat, men jag kan inte festa! Är totalt urusel och folk stirrade på mig som om jag var knäpp när jag stod och hängde en bra bit från bändet och bara lyssnade, trummade och sjöng med. Jag vet inte, jag tappar väl lusten för snabbt eller så är det väl bara att jag är otroligt trögstartad. En bra kväll på krogen med mig är som en lottovinst. I övrigt är jag tråkig.
Så trots att jag inte varit det minsta onykter eller jobbig igår säger jag - tack och förlåt, vi ses om ett halvår igen. (Eller på Pampas som jag idag är otroligt taggad inför, men som säkerligen slutar upp i att jag väljer en promenad med hunden i stället när det väl gäller.. suck.)
Om små vardagliga lyckorus och att falla platt som en pannkaka. Det jag är duktig på, det jag är urusel på och det jag helt enkelt vill förbättra. Bilda din egen uppfattning along the way. Jag är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar