Wild imagination

Idag har jag än en gång fått konstatera att min fantasi är för vild för mitt eget bästa.
Att promenera med hunden och plötsligt få ett infall som i huvudet sedan förverkligas gånger en miljon, gjorde att jag nästan stod och hyperventilerade med kopplet i hand. Det var så skrämmande och jag fick det inte ur huvudet. Det är det som är värst tror jag, att jag omöjligt kan få tankarna ur huvudet när de väl har börjat gro. På något sätt måste de växa till enorma Redwood-träd i huvudet innan de sakta kan vissna dö bort. Men det tar länge, och ibland fiskas en tanke som simmar omkring där i hjärnsubstanserna upp utan att det var meningen, och så börjar samma onda cirkel och ångesten är ett faktum. Är jag ensam om detta? Att en liten tanke kan göras så stor att det känns som om någon tagit ett glödhet järnspett och stuckit det i hjärtat så det känns som att det skulle bli till is samtidigt som det brinner av smärta, och som om någon med händer starka som hulkens tar ett grepp om lungorna och bara trycker ut all luft.

Det är en ångestdag idag helt enkelt.
Tur att den snart är över, förhoppningsvis så fort jag slutit ögonen.