Det här med att känna saknad

Jag befinner mig just nu i en rätt skör fas i mitt liv, där mitt humör och hur jag mår hänger på det som sker under dagens lopp. Minsta motgång och jag är nere och simmar på botten en stor del av dagen. Det är som mitt sinne och mitt hjärta är föråldrade och återhämtningsförmågan mentalt är väldigt trög och inte alls som den en gång varit. Så har det varit ett bra tag nu. Den här bloggen är på det sättet en väldigt skön plats att få ventilera sig. För ibland behöver man inget annat än att prata om det, utan någon som kommer med invändningar, eller, genom att läsa deras blick, egentligen tycker att man överdriver och bara tycker synd om sig själv. Må så vara då, att jag tycker synd om mig själv här, men hellre det än att jag går omkring och deppar hela tiden. Ingen orkar ju med en då.

Just nu känner jag att jag håller på med sånt som egentligen bara drar min energi. Och utan att riktigt veta varför så går jag in i mig själv alltmer desto längre detta pågår. Jag har många funderingar om framtiden i huvudet, och många gånger saknar jag den där speciella människan att få dela allt med, men samtidigt känner jag att detta är något jag måste gå igenom ensam, och jag vill inte att någon bär mig. Visst skulle en gångstav vara bra vissa gånger, men jag klarar mig.

Däremot är det många människor jag känner att fattas mig. Just för att jag, i mina allra svåraste stunder skjutit bort dem i stället för att ta in dem och låta deras ord och tröst värma mig. Det ångrar jag bittert. Och jag hoppas att jag någon dag kan bygga broarna jag bränt med ännu starkare virke - när jag själv är stark nog. Det är inte så lätt alla gånger, men jag vet att rätt människor kommer finnas där när min storm lugnat sig.