Inatt var jag uppe och gick ett flertal gånger, vid fullt medvetande, för jag minns detta glasklart, jag skulle plocka glas och ta betalt av kunder som till och med vid låg/satt i vår säng. Jag såg bara deras skuggor, fick aldrig något klart ansikte av dem. Men ändå.
Dessutom, när jag vaknade i morse var jag så fruktansvärt arg på mig själv för att jag inte kunde komma på om vi hade haft en keikka vid Strampen igår, för jag minns all roadning och all övning i minsta detalj, förutom själva keikkan. Nej, vi hade ingen keikka igår, tror jag, jag stängde ju klockan 12 med dom andra...
Jag tycker det är obehagligt. Att strida mot sitt eget huvud, och det är ingen lätt kamp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar