Mielisairas rakkaus

Det är inget vi bestämmer. Det stämmer verkligen det folk säger att "det bara blev".
Jag rår inte för vad mitt hjärta och hela min kropp talat om för mig de senaste månaderna, de har haft målet inställt från början, det bara klickade och efter det var jag fast. Vi är båda fast.

Men mitt hjärta har aldrig känt något liknande. Visst har det känt kärlek. Men där har många andra känslor som beroende, ångest, rädsla och oro dominerat över de faktorer som egentligen med gemensam nämnare borde kallas villkorslös kärlek - värme, skratt, ömhet, omtanke och ett hjärta som älskar med hela sin kraft. Om kärleken inte får vara galen, då är den inte kärlek.

Jag har sårat många till att komma dit jag är. Det vet jag och det känns lite ledsamt.
Men hur sjutton ska jag säga åt mitt hjärta, att det måste sluta slå, när det precis börjat igen?
Människan är självisk. Och i grund och botten är det viktigast att tänka på hur man själv mår innan människor runt en kan må bra. Man tillåter människor att gå andra vägar, ta andra utmaningar och utforska andra känslor, om man bara är ärlig från första början.



Och där, bland allt är du, Joel. Jag lever igen. Och jag kan inte tacka någon annan. Jag har hittat tillbaka till dendär lilla barnungen som sprang omkring och trodde på evig kärlek och älskade som om det inte fanns någon morgondag. Det är stort, att väcka sådana känslor i någon annan, och det är ännu större att veta, att för en gångs skull är detta ömsesidigt. Det finns inga villkor, ingen som får döma oss. Det är bara du, jag, och alla de fantastiska dagar på gott och ont, som väntar framför oss.


Så ja, kärlek är totalt mentalsjuk.