Det blev ett elvatimmarsskift igår. Tungt var det, men effektivt gick det framåt. Det blir oftast så då man har mycket att göra, vilket vi verkligen hade från sju framåt. Vackra, glada studenter, inklusive min fina kusin kom till Strampen för att äta och dricka. Ratti var på plats vi DJ-båset och kvällen fick en väldigt lyckad start. Det var början det då.
Efter att vi kickat igång blev ju törsten förstås enorm för våra kära studenter. Och jag har aldrig sett på maken till folk och liv. Inte för att jag nån gång tidigare stått bakom baren, särskilt inte på sånahär fester så hur sjutton skulle jag kunna veta. Men jag och Marta, inklusive Jemppa, Jenna, Cecci och Markus kämpade bakom disken. Några av oss åkte hem, men studenter och andra glada (fulla) människor stannade förstås kvar och skaran förökade sig i oroande takt. Men vi klarade kvällen, så när som på spyor, stockade toaletter och mindre skadegörelse. Det kan väl inte sluta på annat sätt?
När jag och Marta sen satte oss ner efter passet för att invänta min skjuts hem kände jag hur pulsen var högre än vanligt och halsen sträv och irriterad. "Skulle bara fattas att jag skulle bli sjuk nu då.." sa jag.
Och tror ni inte jag vaknade mitt i natten med en puls på 120 och en t-skjorta dyblöt av svett. Två gånger var jag upp och duschade med växelvarmt, växelkallt vatten, böt t-skjorta, hostade sönder hals och lungor och inget hjälpte. Hjärtat såg minsann som en stock och hade, till min stora förvåning inte hört nånting alls. Stackarn har verkligen haft en tuff jobbvecka.
Febern hindrade dock inte mig från att åka till Sundby på kusin Sandras studentfest, jag ångrar inte en sekund att vi åkte, trots att jag var lite seg. Sov båda vägarna och stackars hjärtat fick köra.
Nu ska jag vila lite.
Om små vardagliga lyckorus och att falla platt som en pannkaka. Det jag är duktig på, det jag är urusel på och det jag helt enkelt vill förbättra. Bilda din egen uppfattning along the way. Jag är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar