Mitt hjärta

Noterade fiskmåsar när jag steg ut genom Fontanas portar. Eller var det skrattmåsar. Hursomhelst, det var sommar i luften. Det var ljust, jag vet inte när det senast skulle varit ljust så tidigt på morgonen, måste ju vara ett tecken på att jag är ute väldigt sällan. Med fötter räddade av mina lemonadefärgade Converse började jag beslutsamt trampa hemåt. Hem till mitt hjärta.

Nu sitter jag här i soffan, sömnlös, fast jag så gärna vill krypa ner i famnen på mitt varma hjärta. Jag överväger en dusch, för mitt nytvättade hår är en potpurri av Fontanaterassens alla cigaretter. Jag borde inte gått ut dit, för nu känns det som att jag måste duscha, för jag vet hur mycket hjärtat hatar lukten. Jag hatar också lukten. Men jag orkar inte duscha. Det blev en fläta i stället. En fläta får duga, sen vill jag ge madrassen en ny chans.

Jag glömmer ofta hur himla lyckligt lottad jag är. På något sätt har jag fortfarande svårigheter att acceptera kärlek för vad den är: ömhet, respekt, kramar och mjuka, varma ord.

Allt detta stöter jag ifrån mig. Och jag skäms. Och det blir en ond cirkel, för plötsligt så är jag ju inte värd allt det fina jag får. Och cirkeln börjar om.

Jag är ledsen mitt hjärta. För att du måste stå ut med allt detta.

Jag vet ju vad jag känner. Men är det inte märkligt hur rädd man kan bli för sina egna känslor ibland?