Duktiga jag!

Godmorgon! Idag gjorde jag något jag inte gjort helhjärtat på mycket, mycket länge. Jag snörade på mig joggingskorna, och gick med inställningen att nu flicka tar du och skakar av dig allt extra du samlat på dig bara för att du varit lat (ok, kanske varit lite p.g.a. hälsoproblem också men..) och jag sprang!

Jag har länge haft problem med motivationen, hela vintern och våren hade jag svårigheter med kramper, svindel och hög puls, och det är ju rätt självklart att motivationen dör lite i och med det.. Men symptomen har blivit något lindrigare och jag känner att jag är påväg mot en helt okej höst trots allt, men.. dendär motivationen. I morse tvingade jag ut mig själv och efter att ha sprungit bara en liten bit kände jag hur hela kroppen skrek och spjärnade emot: SLUTA SPRINGA, GÅ! Benen blev till blyklumpar och jag tror aldrig i mitt rätt så aktiva liv att jag känt mig så oatletisk! Jag var så fruktansvärt förbannad på mig själv och på min kropp för att jag låtit det gå så långt, och jag är helt säker på att där och då väcktes min motivation igen, i den alltmer växande ilskan över att jag kände mig som en säck potatis på ben.
Men jag knatade mig fram med mantrat "bara till nästa stolpe" malandes i huvudet på mig. Och det gick! Jag kom hem, jag stretchade, jag gjorde lite muskelträning, hoppade i en kalldusch och efter det gick jag fram till spegeln i garderoben, släppte handduken, spände ögonen i min spegelbild och sa "bra jobbat!".

och för att riktigt fira vände jag ihop en smoothie med psylliumfröskal, blåbär, hallon, mango, gefilusdricka och mjölk. Nu mår magen bättre också.