Jag minns en sensommarkväll för nästan prick två år sedan, någon dag mer.
Det var en varm vecka, och kvällarna var underbart svala och låg och vilade vid 20-strecket varje natt, inte som nu, när det redan bara är 16 grader varmt därute och höstvinden kan anas nånstans därborta. Sommaren var alldeles för kort.
Den sommarkvällen promenerade jag genom trädgården nära barndomshemmet, där man odlar morötter, potatis, jordgubbar och allt annat som går att tänka sig, en och annan squash och pumpa också, men det är ju inget vidare ovanligt nuförtiden. Jag gick hem från mitt dåvarande hem, det var fullt av folk, berusat folk, som hade rivit ner kuddar från soffan att sova på och till och med lagt sig att sova på balkongen som på grund av renovering fullkomligt saknade stängsel, och bara bestod av en platta i betong.
Jag hade fått nog, och bestämt mig för att gå hemhem och se om någon ville hjälpa mig med mina sömnproblem. Jag stannade ute länge den natten, det var en av de vackraste nätterna på hela sommaren, och trots Jakobsdagarnas människomyller fortfarande rörde sig på gatorna, var det lugnt och stilla där jag satt i trädgården, intill dammen som hölls sällskap av ankor och andra vackra fåglar. Syrsorna spelade, det luktade som en blandning mellan hästskit och midsommarblommor.
Det var en fin kväll.
Jag måste lära mig att njuta igen. Jag måste lära mig att inte låta dagarna passera. Jag måste lära mig att stanna upp. Och tänka. Jag måste lära mig att leva, lycklig som jag är. För det är som dom säger, happiness is so much harder to handle than misery. Men jag älskar utmaningen!
Den vackra sommarkvällen hölls jag sällskap av dessa två. De hjälpte sömnlösheten, inte så att de botade den, men underlättade den, gav den sällskap. Jag saknar dessa två något enormt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar