Förlåt

Jag konstaterade idag att under alla dessa år har min mor och far haft rätt om en sak: De behöver ingen present på sin födelsedag, bara snälla och glada barn.
Under de senaste dagarna har det velats fram och tillbaka om huruvida vi ska fira min födelsedag eller ej. Och i så fall hur den ska firas. Jag har uppfört mig som ett surt, bortskämt småbarn och gjort alla ledsna och arga. Usch.
I morse när jag steg upp, bitter från dagen innan, och pojkvännen ändå steg upp tillsammans med mig för att koka gröt åt mig, då gick det upp för mig, att jag inte behöver något annat än en glad pojkvän. Det är ju honom jag bor med nu, och jag vill inget annat än att vara glad och lycklig med honom. Jag behöver inget materiellt bara jag får ha Kristian.
Vi satt där under tystnad, utan lust att äta gröten vi hade framför oss. Men efter tystnaden kom också lugnet av att kunna vara oss själva med varandra. Det blev kramar och förlåt och jobb.
Vi förstod varandra plötsligt, och jag ser fram emot en enkel födelsedag tillsammans med det viktigaste i mitt liv.