Häromdagen när jag promenerade till jobbet gick det en afrikansk man framför mig och sjöng i högan sky. Han lät hela världen lyssna, och det var så vackert. När jag kommit tillräckligt nära kunde jag urskilja ord ur hans sång, och efter en stund gick det upp för mig att han sjöng "What a Wonderful world", och jag fick plötsligt en sån lust att sjunga med. Tåget kom och stannade upp mig och mannen i vår väg mot centrum, men han tystnade inte, inte förrän jag kommit fram och ställt mig bredvid honom märktes det på honom att han skulle varit medveten om sin omgivning. Men när han såg mig sänkte han rösten. Jag log mot honom och sa på engelska att det var vackert, sen fortsatte jag på ett ungefär vid: "I see skies of blue.. clouds of white.." och det där magiska hände, vi stod båda där, medan tågvagn efter tågvagn susade förbi, och sjöng tvåstämmigt på en av de vackraste sånger som någonsin gjorts. Det var mäktigt. Helt ärligt har jag aldrig föreställt mig att något sådant kunde hända där jag bor. Att två främmande människor, för så lite som en halv minut eller så, enas i en melodi.
Musik är verkligen ett underverk.
... och om denne man kan se allt det vackra, i en så kall plats som den vi lever i, där människor tittar ner i gatan, där ett leende till en okänd människa nästan är lika sällsynt som snö i Sahara, ja, då kan jag banne mig försöka se det jag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar