Jag ligger och försöker förgäves gräva fram det onda, det onda som brukade finnas i mig och vara min trygghet. Alla minnen, allt jag gjorde mot mig själv. Jag saknar det som tar sjukt, det är åtminstone en känsla av något som händer... Jag står still nu, rädd för att yttra mig åt personen jag känner är viktigast för mig. Vi har slutat prata om det onda och jag vet inte om det är bra.
Det är så annorlunda nu. Bara dis. Och ibland blir det övermäktigt. Men jag gråter aldrig. Det var, återigen länge sedan. Jag försöker inte ens knipa ihop, fast allt detdär tunga bara trycker mig och pressar mig och bara vill ut till någon som förrut lyssnade.
Därför önskar jag att jag kunde lida. Så mycket att jag hela tiden slapp göra det i tystnad.
Ibland är jag bara så, ensam. Och det tar sjukt ibland. Men aldrig tillräckligt.
Om små vardagliga lyckorus och att falla platt som en pannkaka. Det jag är duktig på, det jag är urusel på och det jag helt enkelt vill förbättra. Bilda din egen uppfattning along the way. Jag är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar