Oroligheten. Värmen.

Inatt svek mitt huvud mig. Mina drömmar vände ryggen åt mig och banade väg för den värsta av mardrömmar. Den stal det jag älskar mest av allt, inte genom egen vilja, utom genom död. Efter att gång på gång blivit påmind om det smärtsamma beskedet i drömmen, efter att ha blivit så manipulerad av dess verklighetsnivå att jag blint trodde på den, slets jag snyftande ur mina drömmar av att det jag älskar mest av allt griper tag om mina axlar: "Gråter du?" Finskan gick rakt in i hjärtat, värmde. "Vakna, vakna, rakas, det är bara en dröm". Vyssjande och hyssjande och tröst. Efter några minuters hulkande sov jag igen. Drömmen hemsökte inte mig igen. Men jag låg tätt, tätt till det jag älskar mest av allt.