Jag vaknade i morse med ett sting av depression grävande i mitt hjärta.
Det är hemskt och oundvikligt att jag missar min egen årskurs studenfester och dimision på grund av ett dumt jobb. Det var länge sedan jag varit så här nedstämd. Jag var tvungen att skriva av mig.
Jag vill minnas er alla, leende, på ert sista trappsteg innan era egna liv börjar. Nu när ni kan välja och vraka medan branscher och inriktingar. För mig svider det nog mer än för er att jag inte är på plats. Jag antar att man har så fullt upp att man märker de som är där mer än man märker de som inte kom.
Förlåt, och LYCKA TILL.
Om små vardagliga lyckorus och att falla platt som en pannkaka. Det jag är duktig på, det jag är urusel på och det jag helt enkelt vill förbättra. Bilda din egen uppfattning along the way. Jag är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar