Det började väl med att pappa och jag skulle hämta Alfan som är på reparation för att ta den på en liten svängom. Men när vi väl kom fram med jeepen så var ena däcket på Alfan tomt så pappa var tvungen att vänta på gubben som fixade den så de kunde sätta luf
t i det. Pappa sa helt oväntat åt mig att jag skulle köra hem jeepen igen, ensam. Yikes. Nåja, inte helt ensam, Roxie åkte med men det märktes verkligen på henne att det var en ovan människa vid ratten. Men det gick ju prima, automatväxlade bilar är som leksaker. Tycker nog mer om manuell.
Fem minuter efter att jag parkerat fick jag dock hämta pappa igen för Alfans koppling hade ju förstås börjat krångla igen. Den kommer liksom inte upp igen efter att man tryckt ner den vilket kan utgöra en hel del problem i korsningar osv...
Nåja, till det roliga:
1. Vå åker till McDonald's en vända då småsyskonen ville ha varsinn Sundae, jag bjöd snäll som jag är. Pappa skulle betala åt tjejen i luckan då Roxie klättrar upp i hans famn och sträcker sig ut från fönstret med nosen vädrande mot de goda dofterna inifrån. Tjejen, lite överrumplad såklart, ler ursäktande då pappa klämmer ur sig: "Har ni nå MäckDånalds hundben?"
Hon ler lite smått i hopp om att kunna slinka undan med det men pappa ger sig inte och frågar igen: "Har ni det?". Då säger hon i stället, helt allvarligt. "Nej... eeh... sori...". Vi syskon har svårt att hålla oss för skratt och fnissar hysteriskt när vi kör iväg.
2.
Är hemhemma en stund och när det blir dags att åka hem följer far och hund även med som chaffis och benvärmare.
Väl utanför huset frågar jag om pappa vill komma in en stund med Roxie och hälsa på Krisus kompis Kimi och hans mamma Linda som är på besök, båda är hundvänner och de har även hund hemma så jag var ju såklart entusiastisk. Men när vi väl kommer in och Roxie rusar in i full fart för att hälsa hör vi ett enormt skall inifrån lägenheten. Wow, det var något nytt.
Men en halv sekund senare inser jag att Linda säkert tagit med sig sin Vita Herdehund Domo, och tro mig när jag säger det, det är ingen liten hund.
Jag tittar snabbt in mot vardagsrummet och ser Roxie tvärnita och slira på det hala golvet i desperata försök att svänga om och fly.
Men den stora hunden har redan hunnit fram och nosa. Roxie visade sig slutligen vara riktigt djärv och Domo är en av de snällaste hundar jag sett, trots storleken är han som en nallebjörn och en riktig mamis. Dock sade Linda senare att "hon var lugn eftersom hon visste att Roxie var en flicka, skulle det varit en annan hanhund som klampat in hade Domo förmodligen ätit upp honom."
Att tillägga går ju att Roxie skulle ha kunnat gå kunder Domo utan större svårigheter, och då är Roxie ändå inte i minsta laget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar