You'll be in my heart

Jag sitter och river upp mig med gamla blogginlägg från vår/sommar/höst.

Jag fann inga tecken. 

Inga som skulle vara vägande bevis på att något inte stod rätt till.

Bara vanlig kärlek och allt det för med sig.

Befrielse.

Så många gånger jag suttit här och lovat mig själv att aldrig mer säga ett ord om dig.

Jag har sagt allt känns det som, ändå finns det tusentals ord kvar.

Men inte så många frågor. 

På något sätt har jag insett att du egentligen bara var en i mängden, 

en idiot, 

en tönt.

Kanske jag förskönade allting en smula. Eller gjorde jag?

Och om jag nu förskönade allting, varför mådde jag så himla bra då?

Alla morgnar jag fick vakna upp med dig, stå och vänta på dig vid läktaren efter dina matcher, småmysa i eller småkivas om bästa soffan. 

Du tog hand om mig när jag var nere, jag tog hand om dig, alltid. 

Vi var så himla olika. Men du fick mig att må bra.

Orsaker till att jag återigen låter fingrarna skriva ord mig dig existerar inte.

Det bara händer. 

Jag vet att du aldrig kommer läsa ett ord av det jag skrivit om dig,

so what's the point. Kanske just det som är poängen med det hela:

Att du inte behöver veta något, någonsin.

Du har ingen aning om hur mycket jag saknar dig.

Men samtidigt har jag kommit till vetskapen om att det inte skulle fungera, du är inte den jag trodde du var, du är annorlunda, du bor inte här längre, och så vidare and so on.

Kanske är jag sentimental just för att jag insett allt detta,

för att jag äntligen är i fasen då jag bryter mig fri, på riktigt.

Där jag inser att jag inte behöver dig för att ha ett bra liv,

men kanske fortfarande lever kvar i tanken att det skulle vara bra underbart om du skulle finnas hos mig som ett stöd ibland, 

och som tunga, varma, djupa andetag om nätterna.