Många gånger de senaste månaderna har jag tackat högre makter för att jag har vänner. Det har varit de som hållit mig någotsånär frisk och på rätt banor när jag så lätt kunnat halka på bananskalet igen och falla pladask i träsket jag befann mig i för något år sedan.
Visst har jag haft känningar av det och visst har jag det än idag, men jag är så underbart tacksam för att jag fått ha mina vänner där när det varit som värst. Då har jag kunnat tränga undan alla tankar som velat komma ut och ångesten har blivit mer överkomlig.
På nätterna är jag fortfarande rädd och ligger och stirrar i taket och väntar på att mina problem ska slå klorna i mig igen, men de har bara kommit så nära att jag just och just kunnat snudda vid dem innan jag lyckats stöta bort dem. Ibland faller jag dock dit igen, det skrämmer mig, men jobbigast är ändå tanken på att bli en börda för andra.
Jag kan inte säga att jag mår bra, åtminstone är mitt psyke mycket rubbat, ibland blir jag tvungen att isolera mig helt för att jag är rädd att det ska synas. Men jag hålls ännu där i den nya trygghetszonen, och det är så fruktansvärt skönt, för jag vill inte tillbaka. Även om känslan av att inte må bra har varit min enda trygghet de senaste åren.
Förlåt för flummet. Ni behöver inte förstå.
Om små vardagliga lyckorus och att falla platt som en pannkaka. Det jag är duktig på, det jag är urusel på och det jag helt enkelt vill förbättra. Bilda din egen uppfattning along the way. Jag är här.
1 kommentar:
bra skrivet!
dina problem kommer inte att kunna slå klorna i dej pånytt. du vet nu hur mycket bättre allt är när man inte är i "träsket" och hur mycket livet egentligen har att ge. visst går det upp&ner, men i det stora hela är det bra.
att tankarna slår en och återkommer är helt normalt och tillåtet. de gäller bara att vara stark och skjuta undan de innan de ens har hunnit in i huvudet. det är inte värt att släppa in en enda hemsk tanke tillbaka, tro mej!
lev&njut av livet! du verkar ha hittat riktit fina vänner:) kram
Skicka en kommentar