Sömnlös och tom

När jag körde hem från inatt kände jag mig tom och ihålig som en trumma. Men skulle någon släppa ner något i min avgrund skulle det ta mycket länge innan det dova dunset kom.

Jag märkte knappt av musiken som jag satt på full volym och som tryckte in mina trumhinnor. 

Plötsligt var jag bara i stan igen, yr av alla konstiga förvrängda intryck och reaktioner jag fått på en så kort tid. Ett skratt. En doft. En känsla. Ett uppskattande igenkännande. Förvåning.

Jag hade inte sett mina avdammade språkliga kunskaper som något nytt förrän framgången stirrade på mig i form av två par ögon och ett par uppmuntrande stämmor. Jag kunde. Jag var duktig. Jag fick aldrig känna mig duktig då.

Jag är snurrig, jag hoppas mina dagar återgår till det normala snart. Men det tvivlar jag på. 

Du är närmare än på länge, men längre bort än någonsin. Det är... bra så.