Förra året gifte sig ett par som båda två hade en sådan blick i ögonen att det inte gick att ta miste på hur äkta deras kärlek var för varandra. Det var min moster och hennes fina Henkke. Jag vill veta och hoppas och tro att det är något som varar livet ut. När man ser på dem känns det så.
Idag gifte Sarah och Casey sig i en söt liten kyrka här i stan. Vigseln var mycket speciell, inte bara för att den var tvåspråkig, utan också för att den var mycket personlig. Här igen såg jag samma tecken som på moster Madde och Henkke. Det var verkligen äkta, de var som ett lugn i mitten av mängden människor som samlats för att se dem säga Ja till varandra. Och Sarah var så fruktansvärt vacker.
Jag var förr en riktig sucker för kärlek, men som texten på en av sångerna jag sjöng idag gick: "they don't know how long it takes waiting for a love like this", så vet man inte när och hur den kommer, eller ens OM den kommer. Att se par som dessa officiellt gå in för ett liv tillsammans med varandra ger en sån som mig en liten gnutta hopp åter. Jag har tappat hoppet, I've lost faith.. Jag vet ju anledningarna. Men jag önskar ändå att jag inte skulle ge upp tron på något så starkt som kärlek så enkelt..
Tack Sarah och Casey, ni satte lite gnistor i min glöd igen.
Jag önskar er allt gott och ett fint liv tillsammans.
Om små vardagliga lyckorus och att falla platt som en pannkaka. Det jag är duktig på, det jag är urusel på och det jag helt enkelt vill förbättra. Bilda din egen uppfattning along the way. Jag är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar