Söndagens konstateranden

På Söndag steg jag upp tidigt och snörade på löparskorna. Jag spenderade hela förmiddagen utomhus i strålande solsken, stod på bron och njöt av solen som värmde upp varenda frusen muskel i mig. Vädret kunde inte varit bättre, det var som att människorna kommit ur en dvala, överallt såg man barn, såväl som vuxna, ungdomar och pensionärer som antingen åkte pulka, gick på isen, sprang med hunden eller gick hand i hand och såg kära ut.

Jag fick också sällskap efter två timmar för mig själv. Hade en trevlig pratstund och sen gick jag och handlade lite proviant. Har blivit beroende av råg-karelska piroger och har tänkt att jag någon gång nästa vecka ska ägna en hel dag åt att baka dem för att sedan frysa ner dem. Billigare och säkert nyttigare också.

Jag köpte även en kyckling som jag sedan gjorde en sallad av från det jag kunde hitta i kylen.

Och som en lätt efterrätt gjorde jag en ungsbanan med mörkchokladbitar och lite honung på. Det var helt perfekt!

Dagarna börjar bli bättre och bättre. Mitt hjärta slår lite snabbare än vanligt och jag ler lite oftare. Du spökar allt mer sällan i mina drömmar, och jag kommer allt som oftast på mig själv med att inte ha tänkt på dig på hela dagen. Jag börjar känna mig allt mer mänsklig. Och med dessa känslor kommer förstås rädslan också. Förr var det så enkelt att förlita sig på tomheten, ensamheten och sorgen. Men nu börjar andra känslor ta upp mitt sinne, det är ovant, men så otroligt skönt.

 Att känna hur livskraften börjar återvända, det är en mäktig känsla.