Svar på tal: Självömkan

Hej på er! Måste bara säga tack,
har gått ett dygn och lite till sen jag kikade in på bloggen och responsen jag fick på ett av mina inlägg var ett sant uppvaknande. Kommentarer kan vara hårda, speciellt när de kommer från människor som står en nära, men i såna fall är det även något man tar åt sig. Det många av er skrev är sant, ja, men däremot vet jag inte hur många av er som känner mig och känner till hur mycket jag jobbat med mig själv sedan jag och K gått skilda vägar. Jag skriver hemskt mycket om mina tankar och känslor här vilket tydligen för många är ett problem. De som följt med mig länge vet att jag tyckt mycket "synd om mig själv", men det är också ett sätt för mig att i framtiden förstå hur dåligt jag mådde. Inte för att hämta sympatier för jag vet själv att det värsta som finns är personer som dränker sig i självömkan. Men varför läser ni då? För att hitta alla fel? Då är det i så fall ni som får ge upp. Jag skiter blankt i vad jag ger ut av mig på min sida, det är ju ert val att läsa men jag ser inte hur någon ska kunna "take advantage" av mina ord.

Sen igen ser jag hur lätt vissa tycks tro det är att "bara gå vidare". Vet ni, det har jag försökt varje dag det senaste året, och ja, jag har försökt träffa någon annan, men det har alltid slutat olyckligt eftersom jag obviously inte är hel och först måste limmas och tejpas ihop lite. Det tar tid, förstår ni, precis som många av er försökt förklara för mig tidigare. Det tar helt enkelt bara länge.
Och det första jag sa till killen när jag fick veta att han hittat nån annan var hur glad jag var, för det är ju bra för honom, och inte mer än rätt. Sen November har jag aldrig gråtit framför den människan, jag har inte gett honom det, och inte heller när jag fick veta detta, han är inte värd det. Men är det inte rätt givet att man, om man i första hand blivit lämnad, känner sig ännu sämre när någon ny kommer in i bilden?

Tänker inte försvara mig så mycket mer, jag är egentligen glad att ni skrivit. Ni sa det åt mig, det jag själv så länge försökt intala mig själv, att "komma igen och gå vidare nu!".
Jag ska göra det, nu är det dags att ta tag i livet, och vad det kommer till självömkan, jag är säker på att ni alla känner det någon dag, jag skriver bara ner det. Men jag ska försöka att inte göra det i framtiden och om mitt läsarantal minskar efter det så vet jag ju vad ni var här för från början.

Till er läsare som faktiskt varit med om samma, de som förstår, och de som vill förstå.
Tack för att ni varit med mig hela året som gått. Ni var där från början och utan era ord skulle dagarna ibland varit ogenomträngligt mörka. Tack.