Idag har jag fått uppleva hjälplöshet. Det var en viktig upplevelse men i efterhand önskar jag att jag inte upplevt den riktigt ännu.
På vägen hem från Kokkola, strax utan för stan tog plötsligt någon undre makt (vägen) tag i min bil, sen är det suddigt.
Jag körde i kanske 70, eftersom jag kände att däcken inte riktigt ville greppa under mig. Men när jag sedan kommit till den där digitaltavlan som mäter hastighet strax utanför Kokkola åkte plötsligt bilen åt sidan, sen åt andra sida, sen tillbaka. Då fick jag panik, eller, jag vet inte om jag hann få det då heller. Det kom två bilar emot mig, och det var kanske då jag fattade att något måste göras, jag hade vid det läget redan kommit över på motsatt sida av vägen med noll kontroll över bilen. Jag gasade, sen bromsade jag, och så svängde jag. Glömde kopplingen, bilen tystnade, men stannade gjorde den inte, den snurrade två varv på vägen över till andra sidan innan den, med mycket is sprättandes mot vindrutan stannade mitt emellan två djupa diken, med nosen mot det håll jag kommit från. Tacka vet jag de små skogsvägarna som förekommer lite då och då vid vägarna. Precis på en sån hade bilen stannat.
Huvudsaken är, jag är okej, bäckenet var lite snett men det vred pappa tillbaka, och bilen får kanske servas lite eftersom den skakade på vägen hem. (Jag körde i 50 hela vägen). Paniken kom egentligen först då jag insåg att min telefon var urladdad och jag var tvungen att köra vidare. Väl hemma, när jag fått kontakt med T och lillebror började jag frysa och känna av en lätt smärta i rygg och nacke.
Men jag är okej.
Det som är mest fascinerande med det hela är att det fanns otaliga lyktstolpar, skog, träd och djupa diken. Och jag träffade precis mitt emellan allt detta. Dessutom konstaterade jag, när jag väl satt där vid dikesrenen, att när jag tappade kontrollen var det endast två bilar som mötte mig, som hade en helt okej marginal från mig tack vare min tur att åka tillbaka till rätt sida igen. Två minuter efter att bilen stannat blev det rusning. Bilar kom från båda hållen på kö.
Det handlade om två minuter. Två minuter och vem vet var jag skulle vara nu.
Tack.
Och kör försiktigt!
6 kommentarer:
Usch..har upplevt något liknande två gånger..ena gången stannade bilen på andra sidan med nosen åt motsatt håll, och ingen bil kom de emot.. andra gången somnade jag framför ratten då jag var påväg körandes till nagu..jag vaknade av att det började skaka i bilen och att jag höll på att köra ut på fel sida vägen..även då mötte jag ingen bil..jag körde direkt på rätt sida och fortsatte sedan köra de 200 km jag hade kvar utan att stanna..hjärtat hade jag i halsgropen hela vägen och bilen hade tydligen tagit stryk för den skakade då ajg körde närmare 100km/h..men jag kunde inte stanna..var för chockad.
Jag tror på ödet eftersom jag hamnat i situationer som kunde gått mycket illa, men som inte gjorde det..ödet ville itne det skulle gå illa..men man vet inte när de sker.
TUR att du är okej! *krams*
uschdå, tur att de gick såpass "bra" som de gick! :/ la ju själv ner i dik här för några veckor sen, å just dendär tanken om att "tänk om.." infann sig nog hos mig å.. Tappade kontrollen över bilen i en kurva mellan Bennäs och Sansund i typ 90km/h (råka kör i såran på mitten av vägen, och när bilen tappade fästet så tog inte däcken på svart isen under) och la 6-7m ner i ett dik i typ 65. Steg ur bilen och konstaterade att jag hade lagt i dik strax efter en traktorväg, och skulle jag ha lagt i diket som fanns före det (som stupade RAKT ner) så skulle bilen ha kört rakt in i vägkanten, kastats omkull, och det skulle inte ha funnits varken mycket bil eller flicka kvar... Och fast jag kom så hårt som jag kom så klarade jag mig, motorn och styrningen tog inte heller skada.
Ibland har man änglavakt. kram
tack och lov att du är okej! du hade nog en skyddsängel med dig.
många kramar!
Tack för era varma ord. Vi har nog haft änglavakter allihop. Kramar, Sara
Usch va hemskt! Tur att det gick bra! Ta hand om dig.
Haha vred han tillbaka ditt bäcken? :DD haha lät väldigt roligt
Skicka en kommentar