Okej, det finns inget klyschigare än just den här låten. Om en ung tjej känner sig nedstämd och deppig letar man automatiskt fram någon Britney- eller Aguileralåt från årskurs 6 och vips är man tillbaka i samma sinnesstämning som för jaa, vad blir det nu... sju år sedan. (Hjälp.)
Men för några dagar sedan kallade en människa mig för "stark kvinna" och jag blev lite rädd.
Inte för att jag är stark, för det är jag inte heller,
(mer som en defensmekanism jag slår på då jag inte orkar med all skit.)
Men "kvinna"?
Varför kan det inte finnas något ord
för det man känner sig som och i stadiet mellan flicka och kvinna?
I stället dras vi till Brittans låt I'm Not a Girl, Not Yet a Woman. Och det är PRECIS så jag känner mig nu! Jag ÄR Brittan. Förutom killer-kroppen och the fact that she's famous då..
Om små vardagliga lyckorus och att falla platt som en pannkaka. Det jag är duktig på, det jag är urusel på och det jag helt enkelt vill förbättra. Bilda din egen uppfattning along the way. Jag är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar