Jag vaskar guld

Förlåt, jag blir bara tvungen att kopiera de deppiga guldkornen från min gamla blogg.
Råddiga, flummiga meningar, men makes sense, jag hittar den kloka, starka människa jag var förr. Jag orkade inte bry mig, jag hade mina åsikter. Vad är jag nu då? Ett spöke?

Januari 2008:
Jag dör inte, om det är så ni uppfattar er dyrbara omtanke och fina vänskap.
Jag klarar mig så fint, så fint. Hur kan man vara så stor på sig
och konstatera att man är så värdefull
att man skulle åsamka den utlämnade stor smärta om den blev ensamlämnad?!
"Att förlora någon genom en fyllekväll".
Det kallar jag värdefull vänskapför i era ord fanns inga underliggande frågor,
inte minsta lilla omtanke eller "vi bryr oss",
det var bara det samma om och om igen: Ägandebehov, stenkontroll.
Det var bara vackra ansikten jag fick igår, inget annat fick jag ut av denna bisarra kväll.
För antingen är det så, att långvarig smärta, tomhet, illamående och dålig självkänsla
inte existerar i den perfekta världen. Eller så vågar man helt enkelt inte släppa fram den. Jag tänker inte ställa mig efter hur den perfekta världen ska vara, den ska skifta, åka upp och ner och ibland stanna helt nere eller helt uppe, det ska finns åkturer i mörker och i ljus.
Men den ska inte vara svart på vitt. Och jag inser att ni/du/vemsomhelst kommer att tolka min kryptiska text precis som ni själva vill, det är en del av hela alltet det också, att göra sina egna uppfattningar, men det betyder inte att man har rätt.