Jag gräver mig bakåt i tiden

December 2008:
Någon har någon gång satt griller i huvudet på mig om onda ting och nu krälar det tvångstankar där inne, likt maskar som urholkar min hjärna. Dom ligger och lurar och när jag ska lägga mig, då kryper dom upp och gör mig rastlös, sömnlös och blåser liv i min fantasi. Runt sängen dansar hemskheter, utanför fönstret finns ljus. Det slipper inte in, inte hit. Jag måste för tredje gången stiga upp och kolla till brödrosten. Jag stänger köksdörren, jag måste stänga alla dörrar. Lämna mig ifred.
Varför tar du inte min rädsla på allvar? Är din värld svart och vit, enkel som en barnbok, inga gömda röda trådar eller dolda meningar som skapar kaos i ett ungt huvud fullproppat med fantasier. Kan du inte se att inget är perfekt, och att defekterna inte bara försvinner, du måste hjälpa mig. Törs du inte? Förstår du inte?


December 2008:

- "Du förstår ju, jag vill ju vara med dig 24/7, och jag vill ju heller inte lämna dig ensam hela tiden då du inte har så många kompisar..."
Aj.
Varje ord var ett pistolskott i kroppen, jag hann bli balsamerad, begravd, maskäten och uppgrävd innan meningen var färdig. Sen i dödläget slog knytnäven mig i ansiktet igen. Det stämmer ju, vartenda, svidande lilla ord stämde ju. Näsblod, tack.