Kristian och jag har, sen första matchen vi varit tillsammans (Intermatchen på Jakobsdagar ett år tillbaks, för att vara exakt, alltid mötts nere vid läktarslutet efter matchen. Men med Jaros 9 matcher utan vinst i rad börjar stegen mot nedre läktaren bli lite tyngre. Idag var det en stund förståelse som ägde rum där vid staketet. Jag sa: "Jag är bara tyst nu." Och pussade honom på handen. Han svarade "Jag är också tyst." Och pussade tillbaka.
Nu sitter jag och tänker ut hundra sätt att få honom, kanske inte på bätter humör, men på andra tankar. Kanske det är bäst att bara fortsätta vara tyst.
Ett extra plus vill jag ge Petter Meyer för enormt bra insats i kvällens match, pappa pratade inte om mycket annat ikväll än vilken begåvning och talang du är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar