Besviken bortom ord

Där stod vi alltså och frös i fyra och en halv timme innan vi blev insläppta. Tidigare hade vi velat omkring i Helsingfors för att hitta vägen, vi fann det till slut också. Nu är jag hemma och stelfrusen och mina axlar bränner. Och ni kan ju gissa hur det gick också.

Det blir Tammerfors för min del om två veckor, nu när folk är förberedda kanske vi skulle gå i grupp dit.

Grejen med Helsingfors, jag var den andra gruppen att gå och sjunga, lokalen var iskall, jag hade tre låtar och en reserv som jag kunde tänka mig sjunga. Och gissa vad jag sjöng när jag väl kommit in till "fejkjuryn", reserven såklart! Till råga på det darrade jag som aldrig förr och när jag väl började sjunga kom det ut något som lät som kväkande. Jag trodde aldrig det skulle vara sådär och när killen sedan vasst sade "Ei jatkoon" gick jag bara ut, helt medveten om att jag varit urusel. Skulle aldrig gå till Tammerfors för att visa mig själv att jag kan helt bättre. Jag menar, det här är vad jag gör, och vad jag alltid kommer göra. Jag skulle aldrig gå till nästa ställe om jag inte var så fruktansvärt besviken och arg på mig själv! Jag fattar inte och jag är så FÖRBANNAD för att jag inte lyckades hålla kroppen och nerverna i styr.

Jag vet att ni kommer tolka detta som bortförklaringar. 

Men jag ska visa mig själv att det här går och att jag är värd det.

Usch.. jag är så himla besviken, det är ju inte precis så att jag har något att se fram emot ikväll heller förutom någon som kommer och bekräftar att jag är pojkvänslös.

Ska njuta de sista timmarna jag har nu innan det värsta börjar.. suck.