Det är redan svårt att röra fingrarna över tangentbordet.
Kristian ringde inatt. Han kommer inte tillbaka.
Han trivdes bättre ensam trots att hans känslor för mig vara lika starka som förut.
Jag förstår inte. Jag förstår inte och jag orkar inte.
Jag levde på hoppet, och inatt krossades allt mitt hopp.
Det är svårt att känna hjärtat slå, jag gav det åt dig för så länge sedan.
Du var ändå beredd att kasta bort allting. Och det finns inget jag kan göra.
Jag har ingen pojkvän längre.
Och jag trodde aldrig att Fredagnatten för en vecka sedan var den sista natt jag skulle få känna dig andas nära intill mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar