en god natts sömn skulle göra gott.
Men jag kan inte.
Borde ta itu med mitt rum och med alla lådor och säckar.
Men jag kan inte.
I'm falling apart.
I'm barely breathing.
Om små vardagliga lyckorus och att falla platt som en pannkaka. Det jag är duktig på, det jag är urusel på och det jag helt enkelt vill förbättra. Bilda din egen uppfattning along the way. Jag är här.
3 kommentarer:
har följt din blogg ett tag och jag blir lite ledsen då jag läser den, du är så underbart söt,så klok och vacker,du har så många resurser,du kan bli precis vad du vill, ändå snurrar ditt liv endast runt din pojkvän,allt handlar om honom,du har byggt upp hela din lycka,hela ditt liv runt honom, men det går tyvärr inte så och det har du säkert märkt nu då han har flyttat.Du är sönder. Den enda som kan göra dig själv lycklig är du själv,ingen annan.Försök var lite mer självständig,tro på dig själv.Du är ju ett av de sötaste kexen i stan. Börja tänka lite mera på dig själv,ta upp kontakten med gamla vänner(har förstått att du har blivit ganska ensam)du kommer att behöva dem om det verkligen tar slut med killen nån gång.Jag vill absolut inte vara elak,vill bara att du ska inse att i längden är det omöjligt att tänka som du gör just nu,du går helt sönder då.
Tack för dina ord. Jag förstår vad du menar och hur du tänker, kan förstå att de flesta tänker så. Jag lämnar inte ut alla detaljer som du kanske kan förstå. Men den detalj jag kan ge dig är att min pojkvän inte bara har flyttat. Det skulle jag klara, inga problem. Men vi har "brytit upp", han har åkt iväg för att "tänka", man kan kalla det relation ännu, men det jag egentligen gör här nu är väntar på någon som kanske inte ens kommer tillbaka. Det är helt i hans händer. Nu när jag skriver det så här så låter det bara dumt och som om jag är totalberoende av människan. Stämmer till en viss del så där har du rätt, jag borde ta mig upp ur min dvala men jag orkar inte riktigt ännu. Jag vet dock vad som ska göras och jag vet att skolan ska bli klar och visst har jag mycket andra järn i elden. Men nu är det tungt.
Angående vännerna så har jag faktiskt inte så många. Det kan jag säga sådär rent ut och det är inte för att jag fått en pojkvän utan för att jag inte hade några knappt före heller. Så är det med den här staden, har folk någon gång bildat en uppfattning om en människa eller redan bildat sina grupper så vill man ogärna bryta de mönstrena. Jag blev helt enkelt utanför, och jag skriver inte detta för att tycka synd om mig själv. Det är bara ett konstaterande.
Återigen, jag blir så glad av dina ord. Just nu är de för mycket för att ta in. De går inte in i huvudet fast jag vet att de är fina.
Så tack. Någon dag här ännu kommer jag säkert finna stor vikt i vad du sagt.
Hej, nu är jag här igen och kommenterar. Jag kan inte låta bli då jag läser de senaste inläggen i din blogg. Jag ville bara skriva att jag vet vad du går genom för jag var med om exakt samma sak för ett par år sedan – jag trodde vi hade det perfekta förhållandet tills han var tvungen att flytta och plötsligt blev han osäker på oss. Jag vet att det känns fruktansvärt just nu, jag kände mig i alla fall helt tom, kall och tårarna verkade inte ha något slut. Men en dag kommer du att märka att han inte var det första du tänkte på när du vaknade och inte heller det sista du tänkte på före du somnade. Jag vet att det här är svårt att tro, tanken på att det någonsin ska kännas bra igen. Ta dig tid och tillåt dig själv vara ledsen, men gräv inte ner dig för djupt bara. Du kommer må bättre snart, det är jag 100 % säker på. Sköt om dig!
Skicka en kommentar