Du gav mig inte ens en natt.
Du drog bara ut på det genom att vänta på att jag skulle somna.
Men hur skulle jag kunna somna då jag var skräckslagen för att vakna och du inte skulle vara där.
Jag trodde att jag skulle få känna en sista gång, känna smaken av hotellfrukosten på morgonen, du skulle sitta mitt emot mig och förstrött följa omgivningen sådär som du brukar.
Men du bara gick.
Panikskrik i kudden och krampaktigt fastklamrad vid täcket, febrilt nosande efter de sista små luktfibrerna du lämnade efter dig. Sen, borta.
Du gav mig inte ens en halv natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar