Att vara tröstlös utom alla gränser är minst sagt tortyr
när det inte syns utåt att man har ont.
Att gråta inombords gör en till en slav i sin egen lilla kropp.
Det är ingen som kommer fram till en till synes glad, leende person
och säger "Du ser så ledsen ut" eller "Det blir nog bra" eller håller om en.
Och även om de skulle det så skulle man bli arg på sig själv
för att man inte kunnat dölja sorgen tillräckligt väl
och man känner sig plötsligt svag och oberäknelig inför sig själv
att man inte vet vart man ska fly.
Ungefär så känns det,
fast värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar