Likgiltig

Tidigt denna morgon, runt halv fem tiden klampade en filur in i lägenheten.
Det var ju Rasmus förstås, tills i morse så hade vi nämligen bara en nyckel och eftersom jag gick hem runt halv tolv fick jag ju snällt öppna när Rasmus var färdig.
Lite senare väcktes jag av en till person, det var Thomas som ringde och ville lämna tillbaka historiaböckerna jag glömde hos honom förra veckan. Thomas kom sedan in han med och somnade snällt bredvid Ratti. Det var en gullig syn.
Jag låg på min lyxmadrass på golvet och sov extra bra.

Idag var det tänkt att jag skulle vara vid biblioteket och läsa.
Men idag är en extra dålig dag, allt känns jobbigt och jag vill inte riktigt nånting.
Jag vill inte ens sova. Så nu sitter jag och stirrar i väggen som ett fån och känner att jag borde fåt något gjort ändå. Så nu ska jag börja plugga historia.



Jag trodde allt detta skulle blir bättre med tiden.
Men det faktum att du är här, nära mig, hela tiden gör det bara svårare.
Jag hade för bråttom när jag trodde att jag börjat läka.
Nu börjar en ännu tyngre process...

Fick frågan igår natt att "Hur känns ensamheten?"
Det känns precis som det låter. Ensamt.
Även om man är omgiven av snälla, härliga människor så är det som ett stort svart hål inom en skulle suga åt sig all energi och all glädje, och bilda ett gapande hål som ständigt gör sig påmint.
Jag orkar inte känna något, och även om jag ibland vill, så gör jag det inte.
Känns nästan som att en skräckfilm till och med inte skulle påverka mig.
Och då är läget kritiskt. Jag är så likgiltig.




Memingar som "jag saknar dig", "jag behöver dig", "jag älskar dig" känns så himla avlägsna.
Ändå hör jag dig säga dem varje natt när jag sover, och jag hör mig själv svara samma sak.