Sitter och reflekterar nu såhär lagom inför mitt sista studentprov. Detta är mitt allra sista prov. Jag vet att jag skulle kunna prestera bättre om jag läst mer. Men jag har gjort det jag orkat, sen har det tagit stopp. Jag ser inte studenten som någon merit just nu, jag vet att jag kan komma nästan vart jag vill ändå. Men för mig är detta ett stort steg för mig själv, mentalt. Jag behöver detta för att känna att jag är värdefull, att jag också kan, att jag inte ger upp. För det har jag gjort hela tiden hittills. Och de få gånger jag kämpat har visat sig vara förgäves.
Jag längtar härifrån så gott som varje dag. Jag önskar att jag hade mer vänner så gott som varenda timme. Kärlek önskar jag att jag hade varje sekund. Men jag har lärt mig att trivas som det är nu. Eller snarare har jag lärt mig att stänga ut alla dåliga tankar, för varje gång jag tar upp dem till ytan bildas en stor klump i halsen. Jag vill bort.
Det känns som att jag lever på ett ställe där mina värderingar inte kan komma till sin rätta. Jag känner mig instängd och den livsstil jag vill leva är omöjlig att finna här. Jag har anpassats mig efter samhället för att passa in, annars skulle jag vara betydligt mer ensam och inåtvänd än vad jag är nu. Det är inte jag som person som är instängd, tyst och tvär ibland. Jag är otroligt glad och öppen som människa, men det känns som att jag inte får vara den jag känner att jag borde vara här, jag vill ut, jag vill se saker, jag vill se andra människor, med andra värderingar, med andra kulturer och livsstilar och synpunkter och religioner. Jag vill kunna hjälpa om så behövs. Jag vill må bra.
Som det känns nu har jag inte kunnat ha chansen att slappna av sen världen kastades upp och ner i oktober, oktober var mitt 2012. Plötsligt blev jag tvungen att lära mig att leva ensam igen. Men när jag sedan ser tillbaka på hur jag var då kan jag enkelt konstatera att det heller inte var jag, jag hade formats efter en annan människa, och det är bra, men inte så att man förlorar sig själv.
Jag vet inte riktigt vem jag är nu. Och jag förlorar ständigt i kampen om att hitta den. Jag vet att jag bara måste våga ta steget ut i det okända, jag vet att många andra känner som jag. Det handlar ju bara om mod. Vissa människor har helt enkelt accepterat att stanna kvar i bekvämlighetszonen trots att de vet att något fattas. Men jag vill våga, och jag tänker våga.
8 kommentarer:
Jag blir lite lessen när ja läser dehär..
varför det?
Du är trevlig, social, egen, rolig och intressant. Du vågar, kanske inte fullt ut men det finns inte många som vågar stå upp för vad de egentligen tycker och hur de vill vara. Låt ingen trycka ner dig för du är värdefull som du är och skall accepteras som sådan.
Jag blir glad. Glad för att du vågar ta steget att hitta dej själv igen. Kom ihåg att varje steg du tar är en seger inte en förlust. Om du går in helhjärtat kan du inte förlora, för du har redan vunnit i och med att du tagit det allra första steget. Det gör ont att gå framåt. Men det är alltid som mörkast innan soluppgången. Kram lillasyster
Jag vet int riktigt, eftersom du int verkar ha de så lätt.. äh, jag e för trött för att få mina tankar i ord!
Josefin: Det är inte alltid så lätt. Det känns nästan lite själviskt att säga att det alltid känts som att något fattats mig. Vissa jobbiga perioder är längre än andra, men kanske jag ser en utväg så småningom, det vill jag tro iallafall.
Anna: Tack fina söta snälla rara för att du är min lillasyster och ingen annans!
Jo, nog tar du dig ur dehär också! Vill du ta en kaffe nångång förresten så gör jag gärna det :) Sköt om dig och lycka till imorgo!
Dont give up Though the pace seems slow- You may succeed whith another blow.
Success is failure turned inside out- The silver tint of the clouds of doubt.
And you never can tell how close you are-It may be near when it seems so far.
So stick to the fight when you´re hardest hit- Its when things seem worst that you must not quit .
Skicka en kommentar