the cure

Något jag tycker är otroligt häftigt med människan är att hur mycket vi än skulle vilja kunna påverka det så kan vi inte bestämma vem vi "bondar/matchar" med. Det spelar ingen roll om viljan att passa ihop finns där, det är personligheten som fullt bestämmer om man sist och slutligen "klickar". Detta gäller ju både vänskapsrelationer och de lite mer kärleksfulla relationerna.

I helg var jag med om något fantastiskt. Jag fick uppleva just det här. Känslan av att man fungerar tillsammans med en annan person är berusande i sig. 

Detta är till Dig. Tack. På något sätt sydde du ihop några av såren på hjärtat och jag känner redan hur sårskorporna försvunnit en smula och ärr sakta bildas. Hopp - Det kanske är ett passande ord på det Du gett mig i helg. All is not lost. Det blir bra för Dig också en dag, ska du se. 

Jag lovar. 

Det jag försöker säga, sådär utan att skriva kryptiskt är väl att jag efter denna helg för första gången sluppit känna skuldkänslor för att jag njutit av min tillvaro. Jag känner inte att det är fel att jag mår bra och har roligt. Jakten på bekräftelse från gamla spöken känns så avlägset. Jag fick leva i nu. Nu. Just för att jag känt att det finns så mycket annat man kan fokusera på. Den där tunnelsynen har vidgats lite.

Det känns som att jag pladdrar. Orden jag skriver har så mycket mer betydelse för mig än vad de någon gång kommer ha för er som läser. Vi är själviska, vår story och det som tillkommer i just våra liv är mer viktigt än det som händer i andras. Men ibland sammanflätas olika personers storyn, det är timing. Inte ödet. Men det är minst lika vackert för det.

Sannerligen ett fint minne.